försäkrade honom om en angenämare ställning än hans sysselsättning vid hofrättens bord, ansett sig böra antaga dem.”
Hierta, som ursprungligen endast tänkt sköta företagets ekonomi, blef på detta sätt ensam om sitt Aftonblad, men att tidningens tillvaro under dess första årtionde sannerligen icke bäddades på resor, därför drogo såväl medtäflarne inom pressen som hofkanslersämbetet och indragningsmakten genom justitiekanslerens person ifrigt och samvetsgrannt försorg.
Medtäflarnes inom pressen galla sattes emellertid icke så mycket i "mouvement” af Lars Hiertas tilltag att sätta upp en ny tidning som fastmer af den framgång, företaget genast rönte hos allmänheten och den däraf följande ekonomiska vinsten. I synnerhet gjorde sig “mouvementet” — magister Johanssons älsklingsuttryck — starkt gällande i dennes egen tidning. “Argus” hade vid ett tillfälle på sig tillämpat ett uttalande i en fransk tidning, att “de oberoende tidningarnas största brott vore, att de allena ägde läsare”. Som “Argus” icke längre kunde anklaga sig för detta brott, anklagade det i stället “Aftonbladet” för det samma, men förbehöll sig själft “storhet i ett annat — i smädelse mot den en gång föraktade medarbetaren”, denne “orm", som magister Johansson “närt vid sin egen barm”, som leddes af “den obotliga egennyttan, af det aldrig på medlen skådande vinstbegäret”, som ådagalade en “total brist på öfvertygelse, på bestämd politisk opinion, på aktning för sanning, på tendens för allmän upplysning”, som “förnedrade den periodiska pressen från ett offentligt och politiskt verkningsmedel, en i det konstitutionella samhällslifvet påräknad kraft, till en rent af privat industrispekulation, hvilken i denna riktning icke kunde annat än depravera och därigenom vore icke mindre tadelvärd, ja afskyvärd, än allt annat neddragande och ohelgande af det offentliga för den enskilda egennyttans ändamål”. I dessa magister Johanssons tirader instämde de öfriga tidningarna, hvar efter sin förmåga och publicistiska ståndpunkt, och under nästan hela den tid Lars Hierta kvarstod såsom chef för sin tidning, förstummades kören af ovett, skällsord, tillvitelser och lögner knappt ett enda ögonblick.
Aftonbladet blef naturligtvis icke svaret skyldigt och skonade för sin del ingalunda magister Johansson, hvilken det tämligen tydligt angaf såsom — köpt, på samma gång det titulerade honom bland annat för “den kameleantiske pratmakaren”, ett omdöme, som den vördige magisterns följande verksamhet alls icke jäfvade. Äfven de öfriga tidningarna fingo svar på tal i sina angrepp, och de slängar, som därvid utdelades, voro både “mustiga” och “lustiga”.
Om Aftonbladet sålunda utan svårighet redde sig mot sina antagonister inom pressen, blef det emellertid ojämförligt mycket kinkigare för Lars Hierta att reda sig mot åklagaremakten, och denna dref honom slutligen också därhän att han 1835 måste taga sin tillflykt till ansvaringssystemen för att kunna fortsätta sin verksamhet i tidningen.
Aftonbladet hade icke utgifvits stort mer än ett år, förrän redan de officiella åtalens rad började. Bland de första af dessa för jänar särskildt det åtal omnämnas, som väcktes mot Lars Hierta med anledning af excellensen G. Adelsparres “Handlingar till Sveriges äldre, nyare och nyaste historia”, hvilka trycktes på Lars Hiertas förlag. I dessa “Handlingar” hade Adlersparre, tvärt emot tryckfrihetsförordningens uttryckliga förbud att i tryck utgifva ministeriella handlingar och diplomatiska personers enskilda anteckningar under 50 år gamla, äfven-
