som enskilda bref, meddelat hvad som föll honom in af de bref och handlingar han hade i sin ägo. Sedan fyra delar utkommit, anställdes i mars 1831 åtal mot utgifvaren, men under tiden utkom äfven den femte delen, och då instämdes Lars Hierta såsom boktryckare, och trots alla Hiertas invändningar, att Adlersparre vore femte delens utgifvare lika väl som de föregående delarnes och således hade ansvaret äfven för denna, förklarade rättens pluralitet Hierta ansvarig. Det hjälpte icke ens, att Hierta nästa rättegångsdag företedde Adlersparres intyg, att han utgifvit äfven femte delen, och åberopade författares rätt att sig själfmant få tillkännagifva. Rättens beslut blef i alla fall, att Hierta skulle stånda ansvar, och han dömdes till 50 rdr bankos böter, en dom, som hofrätten likväl upphäfde.
Om möjligt ännu mera afvita utgång erhöll ett annat tryckfrihetsåtal mot “Aftonbladet” under dessa år, hvari det s. k. “brottets” beskaffenhet bättre än allt annat vittnar om åklagaremaktens goda vilja och domstols och jurys beredvillighet att näpsa den misshaglige publicisten.
Ett rykte hade utkommit i Stockholm, att en karl sökte bryta upp brunnshuset vid Södermalmstorg, men tagit till flykten, skrämd af ankommande personer, hvarvid han kvarlämnat tvänne strutar, som sades ha innehållit arsenik. “Aftonbladet” omtalade ryktet, hvars osannolikhet det framhöll, men uppmanade därjämte polisen att undersöka dess grund och lugna den uppskrämda befolkningen, innan ryktet erhölle större spridning. Med anledning häraf fick “Aftonbladet” uppbära det konservativa “Fäderneslandets” och polistidningen “Dagbladets” tillvitelser, att han “stört hvarje enskilds och följaktligen äfven allmänna lugnet”, och hofkansleren befallde, att “Aftonbladet” skulle åtalas. Samma domare i kämnärsrätten, som fällt domen om femte delen af Adlersparres “Handlingar” och för denna salomoniska dom stodo under åtal, utsågo jurymän i det nya målet, och Lars Hierta fälldes att plikta för spridande af falska rykten “till allmänhetens förvillande och förledande”!
Turen kom nu till åtal äfven i politiska frågor. Hatet mellan Adlersparre och C. H. Anckarsvärd, hvilket alltsedan revisionen 1827 varit en “öppen hemlighet”, slog ut i full låga, då den senare utgaf sin s. k. “politiska trosbekännelse”, som gaf anledning till en lika liflig som bitter polemik i broschyrer och tidningar om och mellan “1809 års män”. I sin trosbekännelse hade Anckarsvärd emellertid äfven vidrört riksdagens sammansättning och nödvändigheten af en representationsreform, hvartill ett förslag också redan utgått från Anckarsvärd tillsammans med den högt aktade expeditionssekreteraren Johan Gabriel Richert, 1784—1864, en af Sveriges mest framstående jurister och förnämste utarbetaren af de af 1814 års lagkomité 1826 och 1832 framlagda “förslag till allmän civillag” och “till allmän kriminallag”. Med anledning dels af Anckarsvärds uttalanden, dels ock af missnöje öfver den långa riksdagens obetydliga resultat sattes en agitation i gång för insamlande af underskrifter på en petition i representationsreformfrågan, en agitation, i hvilken såväl “Aftonbladet” som “Dagligt Allehanda” deltogo. Båda dessa tidningar skulle emellertid råka illa ut för sitt uppträdande, och då de meddelade petitionens ordalydelse, hvari det vädjades till konungens “sant kungliga egenskaper, personliga själsstorhet och lyftning öfver partiintressen” samt framhålles, att “riksens ständer endast synas representera ståndsintressena, oädla fördomar, förflutna tiders missbruk och hårdnade villfarelser”, lät hofkansleren åtala dem för “smädelser mot riksens ständer”. “Dagligt Allehan-
