erkänna. Enligt deras åsikt vore konung och regering alldeles icke liktydiga begrepp; Lindeberg försvaräde sin sats, att “konungen, då beslut i statsrådet sades af honom fattade, just betydde den regeringsmakt, om hvars åtgärder en hvar ägde fritt uttala sina ogillande såväl som gillande omdömen, och alldeles icke den regerande monarkens enskilda person”; och “kraftigt och hänfördt” klingade hans ord, vare sig han bemötte åklagarens påståenden eller vände sig som “en man af heder i fängelset till en man af heder på tronen”. Den 19 juni föll Svea hofrätts dom, lydande på, att kapten Lindeberg skulle, “sig till straff och androm till varnagel, mista lifvet genom halshuggning”. Med orubbligt lugn åhörde Lindeberg domens uppläsande, hvarefter han endast sade: “Jag beklagar den kungliga hofrätten.” Högsta domstolen fastställde den afkunnade domen, men med tillagd benådning från lifsstraffet till tre års fängelse å fästning.
Höga vederbörande råkade emellertid i icke litet bryderi, då den dömde vägrade mottaga benådningen och i stället yrkade på domens verkställande. “Mer än en gång”, sade Lindeberg, “har jag förklarat, att jag vill ha rättvisa, ej nåd. Om jag frivilligt antog villkoret af ens en enda timmes fängelse eller en enda skillings böter, då först blef jag brottslig, emedan jag förrådde sanningen, instämde i den skändliga lögnen, att jag smädat konungen, när jag icke ens nämnt hans person.” Han anhöll endast att för vidtagande af några ekonomiska åtgärder få afrättningen uppskjuten två månader, “t. ex. till den 8 november, som var hans födelsedag”. Skulle detta emellertid icke låta sig göra eller “ansåges hans begäran förutsätta ett slags ynnest”, afstode han från densamma och anhöll blott att med det snaraste få veta dagen, då man skulle taga hans hufvud. Förgäfves sökte man skrämma Lindeberg genom att låta en prästman besöka honom för att bereda honom till hans hädanfärd. Den tappre kaptenen förblef orubblig, och det behöfdes icke hans politiske väns, bokhandlaren P. Götreks, ryktbara uppmaning: “Låt dem taga hufvudet, herr kapten, låt dem taga hufvudet, det gör så godt, så godt!” för att hans mod icke skulle svika.
Äntligen hittade grefve af Wetterstedt på en utväg att slippa halshugga Lindeberg. Någon tid före hans sak hade ett par utfattiga adelsmän, baronerna E. von Vegesack och G. von Düben, dömts till landsflykt för lagstridiga förbindelser med den afsatte Gustaf IV Adolfs son, prinsen af Wasa. Det vill synas, som om de båda nödställde friherrarne förehaft en liten finansspekulation för att förskaffa sig kontanter af före detta konungens son genom att förespegla honom utsikter att kunna bestiga sin fördrifne faders tron, hvilket dock ”omöjligt kunde gå utan uppoffrande af penningar.” Aftonbladet för den 20 oktober 1834 tillkännagaf nu, att “hans maj:t konungen på ett sätt, som motsvarat folkets väntan och hopp, öfverlämnat sig åt sitt hjärtas ingifvelse och firat den 24:de årsdagen af sitt landstigande på den svenska jorden med en amnesti för alla för politiska eller högmålsbrott dömda personer. I följd häraf har kapten Lindeberg i dag på förmiddagen fått sig friheten förkunnad och friherrarne Düben och Vegesack få återvända från sin landsflykt”.
Den Lindebergska episoden hade icke vållat något afbräck i förföljelserna mot pressen, och det dröjde icke länge, förrän Lars Hierta skulle förlora “sin rätt att lagligen ansvara för sina och andras ord i Aftonbladet”. Den osäkerhet, som förefanns i den ekonomiska lagstiftningen, tillät regeringen att godtyckligt
