hvilka befunno sig i Peter Myndes backe och Mariagränden. Ett par personer dödades och flera sårades, men sannolikt ingen enda af dem, som våldfört sig å stadshuset, och först sedan detta alldeles onödiga våld begåtts af de af en subalternofficer kommenderade trupperna syntes civil myndighet på platsen. Crusenstolpe affördes emellertid till Vaxholms fästning i en af flottans s. k. “salsslupar”, hvars lilla kajuta ännu i dag finnes i en liten restaurant på Kastellholmen, hvilken under århundradets sista del varit mycket omtyckt och lifligt besökt af Stockholms medelklass. Men då Aftonbladet redogjorde för den “sorgliga natt,” hufvudstaden upplefvat mellan den 19 och 20 juli 1838, träffades det af den sista indragningen. För Hartmansdorffs envishet att spänna indragningsmaktens båge ännu högre sattes slutligen en bom af kronprins Oskar, som, då kapten Lindebergs skrift: “Revolution och republik” utkom, förmådde den gamle konungen att återtaga det bifall till åtals anställande för majestätsbrott mot Lindeberg, Hartmansdorff redan erhållit. Hartmansdorff ingaf då ansökan om sitt entledigande.
Den konservativa tidningen “Minerva” klagade visserligen, att det dåraktiga åtalet mot Crusenstolpe “lagt all makt och all inflytelse i pressens händer.” Men pressens händer visade sig likväl alltför svaga för att blidka de uppskrämda maktägande eller hindra deras verktyg från att med sina våldsamma och godtyckliga kraftåtgärder störa lugnet i hufvudstaden.
Missnöjd hade öfverståthållaren, friherre J. W. Sprengtporten, tagit afsked och under ovationer från befolkningens sida farit till sitt landtgods, sedan han funnit sig helt och hållet skjuten åt sidan och icke ens kunnat hindra, att Nermans kandidat till polismästaretjänsten, häradshöfdingen O. Hultberg, förordnades till att sköta denna viktiga och grannlaga befattning. Hultberg spelade emellertid icke allenast en framstående roll under själfva de oroliga dagarne, utan fortsatte äfven långt efteråt att fara fram på ett sätt, som vittnade om den fullständigaste frånvaro af all aktning för lag och rätt och endast förestafvades af det gröfsta öfversitteri. Det är bekant, att han för sina, all anständighet kränkande och sin egen tjänst förnedrande, om den gemenaste brutalitet vittnande glåpord till en flicka, som stod tilltalad inför polisdomstolen, af henne ådrog sig en så eftertrycklig tillrättavisning inför sittande rätt, att han ramlade af stolen. Nu berättades det, att han lät prygla personer, som anträffades ute efter klockan tio. På ett år skedde icke mindre än 900 olagliga häktningar, och en tid voro icke mindre än tio åtal för grofva maktmissbruk anhängiga mot Hultberg. Hvad denne herre kunde tillåta sig framgår bäst däraf, att han på hemlig angifvelse för oärligt förfarande mot kunder, vid personligt besök i en järnkramhandlares bod, åtföljd af flera polisbetjänter, “lade beslag på järnkramhandlarens handelsböcker, rekvisitioner och kladdar allt ifrån 1828, hvarefter en mängd personer uppkallades i poliskammaren, där Hultberg sökte förmå den ene efter den andre att draga sig till minnes, om de icke blifvit bedragna af järnkramhandlaren. Först efter nära en månads dylika förhör öfverlämnades målet till kämnersrätten, som genast återställde åt den förorättade hans handelsböcker och förklarade, att målet icke kunde upptagas, enär det berodde på den, som trodde sig äga anledning till anmärkning mot bekommen räkning, att själf genom särskild stämning göra sin talan gällande. Någon sådan fanns emellertid icke — utom den angifvande bodpojkens tubbare, som kort förut af järnkramhandlaren lag-
