sökts för reverserad skuld”. Hultberg afsattes slutligen från sitt förordnande i december 1839, sedan han på allehanda sätt tredskats mot hofrätten, och dog någon tid därefter. “Mängden och beskaffenheten” af hans maktmissbruk, ansåg justitieombudsmannen i sin berättelse till den riksdag, som sammanträdde 1840, ådagalägga, att han “icke känt, åtminstone icke uppfyllt sin rätta bestämmelse” och att “främst ibland alla myndigheter, hvilkas ämbetsutöfning påkallat allmänna åklagarmaktens lagenliga verksamhet, utan jämförelse hufvudstadens polisstyrelse stått på den tid, den varit anförtrodd åt häradshöfding O. Hultberg”.
Missnöjet med regeringen hade till 1840 års riksdag nått en sådan höjd, att man kunde befara synnerligen häftiga anfall på regeringens medlemmar från oppositionen, hvilken nu hade erhållit så stor makt och var så utbredd, att till och med flera af „systemets” män började inse, att ”en ändring vore nödvändig”. Landshöfdingen, friherre C. O. Palmstjerna, dolde icke heller för grefve Magnus Brahe, att "nationens förtroende till regeringen vore förloradt”, att man “börjat betvifla regeringens rättvisa och icke ville uttala sig för dess opartiskhet” samt att statsrådspersonalen borde ändras före riksdagen, emedan andra skulle komma att draga fördel af det ögonblick, som nu förlorades”. Man hade till och med trott sig spåra en plan, som af oppositionens ledare i förening med andra missnöjda element bland ridderskapet och adeln uppgjorts till att förmå den gamle konungen att afsäga sig kronan till förmån för kronprinsen. I detta syfte hade under året 1839, medan Carl XIV Johan var i Norge och kronprinsen under hans frånvaro förestod regeringen, en “koalition” under före detta statsrådet, friherre C. J. Nordins auspicier kommit till stånd, hvars syfte den store Johan Johansson “till komplett evidens” utvecklade i tidskriften “Freja” och sammanfattade i “mästareorden”:
“Med koalition
hvad är intention?
Svar: abdikation.”
Vid nyåret 1840 hälsade “Aftonbladet” i en vältalig artikel den förestående riksdagen “hvilken endast ville se tronen omgifven af män, som uppriktigt och utan svek styrde i grundlagens anda och lyssnade till den allmänna rösten, för att åt regeringen skänka sin tillgifvenhet och sitt förtroende”; och önskade, att “själfva begreppet om godtycke och våld endast skulle bli ett mörkt minne af den hädangångna tiden, tjänande såsom skugga i fonden att desto mera förhöja den ljusa taflan af instundande tider.” Riksdagen utblåstes den 14 januari och möttes å ena sidan med fruktan, å den andra sidan med stora förhoppningar. För att i möjligaste mån motverka “oppositionen” eller, såsom den af motståndarne kallades, “rabulismen,” hvars banérförare voro C. H. Anckarsvärd på riddarhuset, den myndige, icke sällan brutale, men framstående bruksidkaren, ägaren af Hofors, Johan Thore Petré, född 1793, död 1853, inom borgareståndet, förre klockaren, hemmansägaren Hans Jansson från Dalsland, född 1792, död 1854, inom bondeståndet och slutligen Lars Hierta såväl på riddarhuset som inom pressen, ansågs lämpligt, att den gamle konungen den 25 januari framträdde med ett trontal, som upplästes af kronprinsen och hvari rikets ständer uppmanades att “förstå sin regering” samt omtalades allt hvad som uträttats till landets
