statsrådens hållning under de Crusenstolpeska oroligheterna och deras uraktlåtenhet att afgå med anledning af polismästaren Nermans utnämning till t. f. justitiekansler, ehuru de om honom “förklarat, att han hvarken innehade de egenskaper eller “det anseende i allmänhet, som fordrades för att förvalta ifrågavarande ämbete, och icke kunde anses vara en tjänlig och lämplig person till detsamma,” förtjänade utan tvifvel en skrapa.
Redan i själfva utskottet voro åsikterna långt ifrån enhälliga angående lämpligheten af alla de framställda anmärkningarna, och lika mycket delade blefvo de sedermera inom stånden. Konstitutionsutskottets memorial föredrogs först i prästeståndet. Här uppkallade det i främsta rummet Esaias Tegnér, som vid denna tid hunnit bli allt mera konservativ och afvogt sinnad mot oppositionen, i synnerhet sedan han haft att utstå en fejd med Aftonbladet, hvilken i alldeles otillbörlig mån förbittrat den store skaldens sinne.
Med anledning af det öde, som vid 1834 års riksdrag drabbade den för regeringen mycket angelägna frågan om upplåtande åt konungen af delaktighet i styrelsen öfver riksen ständers bank, hade Tegnér, sedan frågan fallit i bonde- och borgareståndet på det liberala partiets och dess pressorgans tillskyndelse, i ett skoltal gifvit luft åt sitt missnöje och bland annat yttrat, att “historiens blad äro inga aftonblad,” hvarjämte han sedermera i sitt svar på K. A. Agardhs inträdestal i svenska akademien talade om att
“den en krona bär
skall också härska; den en sak förstår
skall också döma, det är tingens ordning.
Så troddes fordom, så tros nu ej mer. —
Och hvad är minnet i en tid som denna,
som ingen forntid, ingen framtid har,
blott ögonblicket, som man äflas i,
där dagens infusionsdjur leka frihet
i tanklöst vimmel eller falla ner
i platt afgudadyrkan—för sig själfva?
Förvirring är vår tid, och allt slags makt,
jämväl den mildaste, den himlaburna,
som styr och lär i andens fria land,
så snart hon erkänns, blir hon strax förhatig.
Ej en skall styra, och ej fler—men alla,
ty medelmåttans jämlikhet är helig.”
På ett lika fint som kvickt sätt replikerade Lars Hierta själf den med tidsanden missnöjda biskopen-skalden, men därpå tog en af Aftonbladets medarbetare, den visserligen kvicke och humoristiske, men också mer än lofligt grofkornige och öfvermodige Henrik Bernhard Palmær, författare till "Gnistor och eldbränder,” till ordet och skref under namn af Nils Nilsson Nyberg bref till “sin goda tant “Minerva,” i hvilka han presterade en mera bitande än höflig kritik af Tegnérs utfall mot tiden. Det hade varit bäst, om Hierta icke tillåtit de Palmærska grofheterna passera, och han fick också i rikt mått uppbära de bittraste förebråelser härför, i synnerhet från den konservativa pressens sida, där man icke tröttnade att förehålla honom Palmærs uttryck om Tegnér. Själf blef Tegnér oblidkelig i sin motvilja icke blott mot Aftonbladet, utan mot hela dess publik, och som denna var ganska stor, “fick hela folket skörda hvad Palmær sått.” I sin harm vägde Tegnér icke sina ord, då han talade om en frihet, “som flyger som en trasig avisa i vädret” och “borde bo i hållstugorna,” och slutligen lät
