tidens sed i borgerligt äktenskap med den unge generalen, åt hvilken hon ansågs medföra öfverbefälet öfver den franska armén i Italien såsom hemgift.
Man kan icke säga, att madame Bonaparte gjorde sin make olycklig. I flera afseenden var hon tvärtom en gemål, som bättre än någon lämpade sig för honom. Den skarpsynta och genialiska madame de Rémusat karaktäriserar henne i sina berömda “Minnen och anteckningar från Napoleons hof” på följande sätt. “Hennes förståndsgåfvor voro hvarken djupa eller vidtomfattande. Kreolska och behagsjuk, som hon var, var hennes uppfostran ganska försummad; men hon insåg, hvad som fattades henne, och blottställde sig icke i samtal. Af naturen hade hon en ganska fin takt och hade lätt att säga saker, som behagade; hennes minne var särdeles godt. Olyckligtvis saknade hon allvar i sina känslor och lyftning i själen. Hon föredrog att låta sina behag utöfva sin tjuskraft på hennes gemål framför några dygders herravälde. För honom lät hon sitt tillmötesgående gå till öfverdrift och tryggade sitt inflytande genom en medgörlighet, som måhända bidrog till att stärka det slags förakt, som kvinnorna ingåivo honom. Hon hade stundom kunnat gifva honom nyttiga lärdomar, men hon fruktade honom och mottog i stället af honom sina flesta intryck. För öfrigt lättsinnig, flyktig, lätt att uppröra, men lika lätt att lugna, alldeles oförmögen af långvarig känsla, spänd uppmärksamhet, allvarlig eftertanke, uppfostrade hon honom icke heller. Han däremot utöfvade på henne ett i flera afseenden olyckligt inflytande, ty han ingaf henne ett visst förakt för moralen, en djup misstro och den vana att ljuga, som båda ömsevis använde med mycken skicklighet”.
Då Bonaparte blef konsul, drog han stor nytta af sin hustrus milda och intagande egenskaper för att till sitt hof draga dem, som hans naturliga sträfhet eljest skulle ha skrämt bort; han öfverlät åt henne omsorgen med de emigrerades återkomst. Nästan alla strykningar från emigrantlistorna gingo genom madame Bonapartes händer; hon blef det första band, som närmade den franska adeln till konsulatsregeringen.
Som kejsarinna kunde hon emellertid aldrig, trots sin gemåls uttryckliga vilja, förmås att i sin våning foga sig i någon ordning eller etikett. Napoleon ville sålunda icke, att handlande finge tillträde till henne, men i detta hänseende måste han gifva med sig, och kejsarinnans smårum voro alltid uppfyllda af handlande liksom af alla slags artister. Man bar oupphörligt till henne diamanter, juveler, schalar, tyger, nipper af alla slag; hon köpte allt, utan at någonsin fråga efter priset, och i de flesta fall glömde hon hvad hon köpt. För öfrigt kan kejsarinnans lefnadssätt tjäna såsom mönster för ett förnämt fruntimmers vanor under kejsartiden. “Hon steg”, berättar madame de Rémusat, “upp klockan nio; hennes toalett räckte mycket länge, och en del af densamma ägnades helt och hållet åt en mängd försök att försköna och sminka hennes person. Då allt detta äntligen var slut, lät hon kamma sig, insvept i en mycket elegant, spetsbesatt kamkofta. Då hon var kammad, bar man fram stora korgar, som innehöllo flera olika dräkter, hattar och schalar. Om sommaren var det klädningar af muslin eller perkal, rikt broderade och prydda, vintertiden voro de af ylletyg eller sammet. Hela morgonen bar hon ständigt en schal, som hon draperade på sina axlar med utsökt behag. Bonaparte, som tyckte, att schalarne
