Såsom naturligt var, måste också striden om konstitutionsutskottets memorial bli hetast på riddarhuset, ty här uppträdde under debatten, som Oppositionen sökte utvidga till en öfverläggning om det konstitutionella styrelsesättets principer, medan motpartiet endast ansåg sig behöfva besvara och gendrifva de anmärkta punkterna, “liksom på stämningen från en kämnersrätt med data och siffror,” flera af de angripna regeringsmedlemmarne för att personligen med mer eller mindre skärpa försvara sina åtgärder och tillstyrkanden. Särskildt granskade August von Hartmansdorff, som under denna riksdag uppträdt såsom regeringspartiets ledare och förskaffat detta den ryggrad, som statsrådet icke mäktat åstadkomma, med en utomordentlig bitterhet de framställda anmärkningarna och slungade till sist mot konstitutionsutskottet en motanklagelse i följande kraftord: “Jag anser utskottet hafva öfverträdt grundlagen, hafva uraktlåtit rikets sannskyldiga nytta och hvarken hafva med oväld, nit eller skicklighet utöfvat sitt förtroendekall. Utskottet stämmer mig inför riksrättens och inför rikets ständers dom. Jag stämmer utskottet inför alla rättsinniga medborgares, förvissad, såsom jag är, att utskottet inför deras omdöme ej torde stå sig bättre än jag.”
De misshagliga statsråden hade redan afgått, innan dessa åskor urladdade sig, och det tjänade således i själfva verket ingenting till, att riksdagen hos konungen anhöll om deras afskedande; endast utrikesministern, excellensen friherre Stierneld, var ännu på sin plats. Också riktades särskildt mot honom det skarpaste klander under öfverläggningarna, och många till och med inom adeln röstade för, att han skulle få tjäna som försoningsoffer både för egna och andras synder. Hvad som i synnerhet lades honom till last, och hvilket för öfrigt som en röd tråd genomgick hela riksdagen, var den olycksaliga frågan om kabinettskassans ställning och transaktioner.
Allt ifrån 1810 hade för bestridande af diplomatiska utgifter ett anslag “till ministerstaten” varit ställdt till kongl. maj:ts fria förfogande, i ty följd också af statskontoret utbetalats till kabinettskassan och redovisats för kongl. maj:t, som endast bestämde utgiftsstaten. Men jämte detta belopp hade af det för hela administrationen gemensamma anslaget till extra utgifter årligen för “ministeriella och hemliga utgifter” till kabinettskassan och diplomatiens behof disponerats betydliga summor. Riksdagen 1823 nedsatte därefter de till extra utgiftsfonden anslagna medlen, och följden häraf blef, att denna fond icke mera kunde för diplomatiska ändamål undvara lika mycket som förut, hvarför också en kännbar förlust uppstod för kabinettskassan. Denna hade emellertid haft ännu en inkomstkälla, enär kongl. maj:t till dess behof kunnat använda inkomsterna från ön Barthelemi, hvilka till år 1823 varit ganska betydliga. Denna inkomstkälla utsinade likväl från denna tid, och i stället för att lämna öfverskott, behöfde ön årligen tillskott för sin förvaltning, och dessa tillskott lämnades oftast af konungens egen handkassa.
Kabinettskassans ordinarie tillgångar hade således minskats med nära en femtedel, och dess andra hjälpmedel hade alldeles försvunnit, då grefve af Wetterstedt tillträdde sitt ämbete såsom utrikesminister. Under krigsåren hade den svenska “diplomatien” vant sig att lefva under villkor, som kommo tämligen nära en stormakts, och Wetterstedt var icke den, som bröt de ganska kostbara traditionerna med hemliga agenturer, stundom ganska dyrbara extraordinarie beskick-
