Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/49

Den här sidan har korrekturlästs
45
MADAME BONAPARTE.

dolde hennes växt alldeles för mycket, ryckte dem af henne och kastade dem stundom i elden, men då anlade hon genast en ny. För öfrigt drefs mycken lyx med schalar vid hofvet. En schal, som endast kostat 50 louisdorer, skulle man icke velat bära, och man skröt med priset på dem man visade.

“Madame Bonaparte öppnade aldrig en bok, tog aldrig i en penna, arbetade icke, men tycktes, detta oaktadt, aldrig ha tråkigt. Hon tyckte icke om teatern. Hon promenerade endast då hon befann sig på Malmaison, där hon samlade en vidunderlig skatt af pärlor, diamanter och kaméer, värdig att omtalas i ‘Tusen och en natt', äfvensom dessa taflor, statyer och mosaiker, som voro ett byte från Italien. Malmaison var för öfrigt en boning, som hon ständigt förskönade och på hvilken hon utgaf omätliga summor. Bonaparte vredgades däröfver och grälade på henne; hans gemål lofvade iakttaga större måtta i sina utgifter, men lefde på samma sätt som förut, och slutligen måste han bekväma sig till att betala. Aftontoaletten försiggick på samma sätt som morgonens. Minsta lilla sällskap, minsta bal var för henne ett välkommet tillfälle att beställa en ny prydnad, fastän hon hade hela magasin med toalett- och garderobsartiklar, ty hon hade för vana att aldrig göra sig af med något. Jag har sett flera af hennes spetsklädningar, som kostat fyrtio, femtio och till och med hundratusen francs. Äfven efter skiljsmässan bevarade hon på Malmaison samma lyx och klädde sig lika dyrbart och elegant, äfven då hon icke mäste taga mot någon. Samma dag hon dog ville hon, att man skulle kläda på henne en mycket elegant morgonrock, därför att hon trodde, att den ryske kejsaren måhända skulle komma på besök. Hon drog sitt sista andetag, helt och hållet höljd af rosenfärgade band och siden.” 45

Napoleon skulle efter freden i Amiens varit riktigt lycklig, om han icke haft att utkämpa ständiga stridigheter med sin fämilj. Hans äldste broder, Joseph, var visserligen en ganska fredlig natur, men kunde icke lida madame Bonaparte och fördrog icke heller den etikett, som tvang honom att på Saint-Cloud vänta i förmaket. Den andra brodern, Louis, som Napoleon endast med stor svårighet förmått att gifta sig med madame Bonapartes dotter Hortense, var svartsjuk och behandlade sin hustru med misstro. Murats giftermål med hans syster Caroline orsakade honom också mycken förtret till följd af de båda makarnes högmod och vidsträckta anspråk. Mellan Lucien och Napoleon kom det till öppen brytning, då den förre 1804 gifte sig med änkan efter en växelmäklare vid namn Jouberthon. Däremot visste hans syster Elisa att bättre behärska sig och förstod bättre hans planer; hvad åter hans yngsta syster Pauline beträffade, så hade hon knappt återkommit från San Domingo, där hon förlorat sin make, general Leclerc, och redan var det hög tid att förmäla henne med furst Borghese.

För öfrigt gaf Napoleon själf, på grund af beskaffenheten af de förströelser han unnade sig, anledning till mycken anstöt och till häftiga uppträden med madame Bonaparte, hvilken, huru undergifven hon i allmänhet än var, dock i vissa fall hade mycket svårt att förlika sig med sin gemåls sats, att “han icke var en vanlig människa och att moralens och anständighetens lagar icke vore stiftade för honom.”