Ty värr skulle han snart visa, att icke heller rättvisans lagar vore förenliga med hans herraväldes kraf.
* * *
Ehuru England officiellt befann sig i fred med Frankrike, fortsatte den
engelska pressen detta oaktadt ett förbittradt krig mot Napoleon, och från
London sändes “Monsieur Consul” till och med den beryktade ströskrift, med
titeln: “Döda är icke mörda”, som fordom tjänat som vink åt Cromwell.
Slutligen aktade ministären Addington icke för rof att låta några franska
legitimistiska sammansvurne af hög börd, med George Cadoudal i spetsen, begagna
sig af ett engelskt linjeskepp för att i hemlighet återvända till Frankrike.
De sammansvurne upptäcktes emellertid i Paris; Georges Cadoudal, som var den farligaste, enär han var den ende handlingskraftige, lyckades länge undgå polisens efterspaningar, men igenkändes, då han på platsen framför Odeon steg upp i en droska, och anhölls. Med ett pistolskott sträckte han visserligen den ene af de poliskonstaplar, som sökte gripa honom, till marken, men måste dock gifva partiet förloradt och häktades; han dog på schavotten med ett lugn och en sinnesstyrka och hade under hela rättegången gifvit prof på ett mod och en hållning, som bjärt afstack mot hans förnäma medbrottslingars och aflockade själfva förste konsuln ett beklagande, att han icke kunde gifva honom nåd och vinna honom; en af de öfriga sammansvurne, Hollands eröfrare, general Pichegru, befanns under rannsakningen en morgon ha hängt sig i fängelset, och slutligen invecklades segraren vid Hohenlinden, general Moreau, i processen och häktades. Ehuru ingenting annat kunde läggas honom till last, än att han i hemlighet haft ett möte med Pichegru, blef han likväl dömd till landsförvisning och mäste lämna Frankrike; de öfriga deltagarne i sammansvärjningen, de båda bröderna de Polignac, de Rivière, de Caraman, höllos i fängelse på Vincennes’ slott; de återfingo sedermera sin frihet, men måste lämna landet.
Cadoudals sammansvärjning gaf emellertid anledning till ett hemskt sorgespel. Det hade under rannsakningen omtalats, att en af den gamla konungafamiljens medlemmar skulle landstiga i Frankrike, men då ingen afhördes, föll Bonapartes tankar på en annan Bourbon, sonen af prinsen af Condé, hertigen af Enghien, en ung, klok och beslutsam man, som bodde i Ettenheim i Baden och vid denna tid endast tänkte på ett kärleksförhållande, som fängslade honom därstädes. Bonaparte intalade sig emellertid, att hertigen måste vara en af de sammansvurne, och så snart han kommit till denna öfvertygelse, stod hans beslut fast, att med ett juridiskt mord besvara det mordanslag, i hvilket han ansåg hertigen delaktig. Fouché och sannolikt äfven Talleyrand, hvika förste konsuln delgaf sin afsikt, afrådde honom; hans svåger Murat däremot, hvars klena begåfning icke tillät honom att öfverskåda de moraliska följderna af en dylik handling, stärkte Bonaparte i hans förehafvande och framhöll nödvändigheten att med ett afskräckande exempel förskaffa sig trygghet. Följden blef, att Bonaparte lät öfverraska och fängsla hertigen på utländskt område, föra honom till Vincennes och af en i hast sammankallad militärdomstol döma honom till döden. Den 15 mars 1804 bortfördes
