lingar, som omgåfvo honom, dolde sin låga härkomst. Att det kejserliga husets medlemmar blefvo kejserliga prinsar och prinsessor var själfklart, men liksom den tysk-romerske kejsaren på sin tid omgafs af sju kurfurstar, så ansåg sig Napoleon också böra tillskapa sex stora kronämbeten: storelektorn, rikets storkansler, statens storkansler, storskattmästaren, konnétabeln eller storfältherren och storamiralen, alla tillsatta på lifstid, till hvilka kommo 16 kejsarrikets marskalkar, utnämnda bland de tjänstgörande, och 4 hedersmarskalkar, utnämnda bland afgångna generaler. Dessa marskalkar bildade jämte kammarherrar, ceremonimästare och andra högre civila tjänstemän under namn af “kejsarrikets storofficerare” en andra klass af likaledes på lifstid utnämnda dignitärer, och båda klasserna tillsammans bildade den nya kejserliga ämbetsadel, hvars medlemmar kallades att föra ordet i de valkollegier, som nu aflöste de förra notabellistorna.
Redan som förste konsul hade Bonaparte instiftat hederslegionens orden, som på det mest fulländade sätt tillfredsställde fransmännens fåfänga. Den 14 juli 1804, årsdagen af bastiljens stormning, mottog nu den nye kejsaren under invalidhotellets kupol efter en högtidlig mässa, inför kejsarinnan och hela hofvet, och därpå en månad senare den 16 augusti 1804 i lägret vid Boulogne, inför hundratusen åskådare, inför hela armén och under hvirflarne från adertonhundra trummor, den ed, som aflades af hederslegionens medlemmar, och utdelade de nya korsen. Sannolikt har aldrig en mera berusande ceremoni uppförts. En man af sådant allvar och så hög dygd som öfverkirurgen Larrey, hvilken vid detta tillfälle dekorerades, bevarade ända till sin lefnads slut ett outplånligt minne af denna dag och talade aldrig om den utan djup rörelse. Denna dag utmärktes Frankrikes alla öfverlägsna och erkända förmågor och talanger, hvar och en med den titel, som tillkom hans förtjänst, och utnämndes riddare, officerare, kommendörer, storofficerare och senare “storörnar”, hvar och en på samma linje som sina likar af en annan samhällsklass: vetenskapsmännen Berthollet, Laplace och Lagrange i jämnbredd med krigarne Kellermann, Jourdan och Lefebvre, civilämbetsmän sådana som Otto och Tronchet, i jämnbredd med Masséna, Augereau, Ney, Lannes, Soult och Davout, fyra kardinaler i jämnbredd med aderton marskalkar; och på samma sätt grad för grad under dem ända ned till korporalerna, de gamle veteranerna från Egypten och de simpla soldaterna, hvilka genom någon lysande bragd redan vunnit hederssabeln eller hedersgeväret; “allesamman”, säger Taine, “gemensamma ägare af en ovärderlig skatt, rättmätiga arfvingar af hela den ära, sam hopats under tolf års tid genom uppoffringen af så många hjältelif, och så mycket mer hedrande som de äro få till antalet, ty vid denna tid erhåller en person icke hederskorset genom tjugu års ordentligt arbete på ett ämbetsrum och punktlig rutin, utan endast genom underverk af energi och djärfhet, genom blessyrer och ett dagligt dödsförakt”.
De sålunda utmärkta ha äfven sina företrädesrättigheter. Då de gå förbi på gatan, skyldrar posten gevär; en afdelning af tjugufem man paraderar vid deras begrafning; i departementens och arrondissementens valkollegier äro de själfskrifna valmän; deras söner och döttrar ha friplatser i skolorna och uppfostringsanstalterna. För att intaga den gamla adelns plats sakna de ingenting
