utom titeln, och äfven denna återupptager Napoleon till deras förmån och skapar själf 48,000 chevalierer, 1,090 baroner, 388 grefvar, 31 hertigar, 4 prinsar, och ofta visar det nya adliga vapnet namn af en ort, men denna gång icke namnet på en egendom; “det påminner icke om en ursprunglig höghetsrätt, utan är namnet på en seger eller en eröfring och påminnner om utförda bragder.” Visserligen fick den svenske statsmannen Hans Järta rätt, då han om detta Napoleons försök att “skapa en ny ridderlig aristokrati af sina till stor del oridderliga vapenbröder” sade: “Dessa råa, roflystna, oädla krigare kunde dock omöjligen utgöra en hederskår, hvilken äran skulle sammanbinda, hvilken i en monarkisk ordning skulle genom sitt anseende verka ömsom på regenten och ömsom på folket”; men hos samtiden uppvägdes i alla fall en hertig af Montmorency eller en prins de Rohan af en hertig af Montebello eller prins af Moskau, så mycket mer som med dessa titlar förenades stora fördelar i klingande mynt, i jordegendom, stora löner, senatorsvärdighet och dotationer, en förmögenhet af 450,000 livres i ränta åt Cambacérès, af 683,000 åt Masséna, af 728,000 åt Ney, af 910,000 åt Davout, af 1,354,000 åt Berthier, och dessutom “tre suveräna furstendömen”: Neufchatel också åt Berthier, Benevent åt Talleyrand, Ponte Corvo åt Bernadotte. Slutligen kunde hvar och en af de titlar, Napoleon förlänade, furste, hertig, grefve, baron, ärfvas af äldsta bröstarfvingen i rakt nedstigande led och stundom öfvergå från onkel på nevö, mot villkor att med titeln förenades ett oförytterligt, outmätbart majorat i inkomst eller fast egendom, bankaktier eller statspapper från 3,000 francs för en simpel chevalier till 200,000 francs för hertigar.
*
För Napoleon var det emellertid icke nog att af folkets röst ha kallats till kejsarvärdigheten; han ville äfven, att kyrkan skulle helga honom i hans nya värdighet, och till den ändan fordrade han, att den katolska kristenhetens öfverhufvud, påfven, skulle komma till Paris för att i egen person högtidligen kröna kejsaren och hans gemål i Notre Dame. Efter åtskilllig tvekan beslöt Pius VII sig omsider för att efterkomma Napoleons begäran, som kejsaren förstått att understödja med hoppet om nya medgifvanden åt den katolska kyrkan. I Fontainebleaus skog skulle Napoleon, “liksom af en händelse”, möta påfven, stiga upp i samma vagn som han och därvid af artighet lämna. påfven platsen till höger. Får man tro ärkebiskopen af Mecheln, de Pradt, som var ett af vittnena till kröningsfesterna, höll Napoleon vid sitt intåg i Fontainebleau påfvens hand i sin, men förmådde icke dölja sin tillfredsställelse, medan Pius VII hade uppsynen af ett undergifvet offer och icke kände sig litet öfverraskad af den figur han gjorde vid det kejserliga hofvet. Hans värdiga och milda sätt, hans lyckliga infall och fintliga svar underlättade emellertid i hög grad hans svåra uppgift Kejsarinnan Joséphine utverkade med mycken skicklighet af påfven, att han före kröningen fordrade, att Napoleon skulle låta kyrkligt viga sig vid sin gemål; Napoleon måste gå i fällan, och dagen före kröningen förrättade kardinal Fesch i kejsarens rum vigselceremonien, som bevittnades af två af kejsarens adjutanter.