Så snart det blifvit bekant, att kröningen skulle äga rum, började hela hofvet ägna sig åt förberedelserna till densamma. Med tillhjälp af Paris’ förnämsta artister och ryktbaraste modehandlares råd och hjälp bestämde kejsarinnan formen på den nya hofdräkten och sin egen klädnad. Kejsarinnan ägde redan diamanter till ett ansenligt värde, och kejsaren ökade hennes utstyrsel med ändå flera. Han öfverlämnade åt henne dem, som funnos i statens skattkammare, och ville, att hon denna dag skulle bära dem. Man satte ihop ett lysande diadem, som skulle omgifva den slutna krona, kejsaren skulle sätta på hennes hufvud. Man öfvade sig i hemlighet med att utföra denna ceremoni, och målaren David, som sedermera skulle måla en tafla öfver kröningen, anvisade hvar och en sin plats och ställning. Ingenting försummades för att förläna festerna all möjlig glans. Tilloppet af främlingar till Paris blef stort; en del af trupperna ditkallades; de förnämsta provinsmyndigheterna, tyska rikets ärkekansler och en mängd utländingar kommo äfven dit. Poeterna uppmanades att fira den stora händelsen; operan inöfvade sina balletter. Det kejserliga hofvets damer erhöllo penningar för att bestrida omkostnaderna för sina dräkter, som gingo till ansenliga summor; madame de Rémusat omtalar sålunda, att hennes dräkt, som dock tillhörde de enklaste, kostade 10,000 francs.
Den dräkt, som skulle bäras af kejsarens manliga omgifning, var mycket vacker och utgjordes af den franska hofdräkten i olika färger med silfverbroderier; kappan, som bars öfver ena axeln, var af sammet, fodrad med siden; dessutom bredt skärp, spetskrås och en på framsidan uppvikt hatt med plymer. Kejsaren själf bar en lång fotsid dräkt, en med bin öfversållad purpurmantel och en lagerkrans af guld, som gaf honom stor likhet med det gamla Roms Cæsarer.
Den 2 december 1804 ägde slutligen kröningsceremonien rum. Vädret var kallt, men torrt och vackert; Paris’ gator voro fulla af folk, och hela det kejserliga gardet paraderade.
I Notre Dame måste påfven, som begifvit sig dit före kejsaren, vänta mer än en timn. innan kröningståget satte sig i rörelse, medan Napoleon med nästan barnsligt nöje i Tuilerierna granskade sina hofdamers dräkter och sade: “Det är mig, mina damer, som I hafven att tacka för att I ären så intagande!”
Ceremonielet och framför allt Napoleons fordran, att hans systrar skulle bära upp kejsarinnans mantel, hade så när vållat en palatsrevolution i smått. Kejsarinnans svägerskor voro nämligen alldeles utom sig öfver denna fordran, och understöddes i sin vägran att fullgöra den af sina män. I synnerhet kände Joseph Bonaparte inga gränser för sin förtrytelse och talade om sin kränkta värdighet på ett sätt, som gaf Napoleon anledning att utbrista: “Man skulle sannerligen kunna tro, att vår salig far gifvit oss kejsarkronan i arf!” och fråga honom med hvilka medel, han tänkte föra krig mot honom, Napoleon. Till slut körde den nye kejsaren helt rätt och slätt ut Joseph, och det är svårt att afgöra huru tvisten skulle slutat, om icke Tallevrand gått emellan och ordnat saken på sådant sätt, att de kejserliga högheterna skulle “understödja, men icke
