bära” kejsarinnans mantel och dessutom skulle ha den trösten att veta, att deras egna släp uppburos af deras hofdamer.
Kröningsceremonien i Notre Dame var mycket storartad, men förekom, enligt de Pradts utsago, alla deltagarne fruktansvärdt lång, och kejsaren gäspade oupphörligt. Det är bekant, att han tog kronan ur påfvens händer och själf satte den på sitt hufvud samt därpå krönte kejsarinnan; han ville icke ur någons händer mottaga den krona, som han enligt madame de Staëls ord “tagit upp från marken med spetsen af sin värja.” “Det ögonblick, då kejsarinnan kröntes, framkallade en rörelse af allmän beundran, icke för själfa akten i och för sig, men hon utvecklade ett sådant behag, hon gick så okonstladt och värdigt fram till altaret, knäföll på ett så enkelt och elegant sätt, att hon tjusade allas blickar. Då hon från altaret skulle begifva sig till tronen, hade hon ett ögonblicks ordväxling med sina svägerskor, hvilka med sådan motvilja buro hennes mantel, att dennas tyngd hotade draga omkull henne. Kejsaren märkte detta och vände sig till sina systrar med några stränga och skarpa ord, som åter satte dem i rörelse.”
Först på aftonen, som i december infaller tidigt, återkom, processionen till Tuilerierna, men kvällens mörker upplystes af illuminationen och af ett oändligt antal fackelbärare, som följde processionen.
Festligheterna aflöste hvarandra en hel månad. Den 5 december begaf sig kejsaren till Marsfältet med samma uppvaktning som vid kröningen och utdelade de nya örnarne åt flera regementen. Soldaternas entusiasm var mycket lifligare än befolkningens; det fula vädret skadade emellertid den eljest storartade ceremonien, som trots hällregnet lockat mycket folk ut till Marsfältet. I “Le Moniteur” tröstade emellertid Napoleons statssekreterare Maret allmänheten med "att suveränens närvaro varit en fullständig ersättning för det obehag väderleken vållat.”
Samma dag gafs i Tuilerierna i Dianagalleriet en storartad bankett, i hvilken påfven deltog, och efter densamma hölls stor cercle, en konsert uppfördes och en ballett dansades i stora salongen af operans dansörer. Slutligen spelade man vid flera bord, och då kejsaren aflägsnade sig, gaf detta tecken till allmänt uppbrott.
Spelet vid kejsarens hof ingick endast i ceremonielet. Napoleon tillät aldrig, att det spelades om penningar hos honom; då man satte sig till spelborden, höll man för den skull endast i korten utan att betrakta dem och pratade. Kejsarinnan tyckte om att spela, äfven fast det icke gällde penningar, och spelade ett verkligt parti whist. Företrädd af några kammarherrar, som med orden: “Kejsaren, mine herrar!” tillkännagåfvo hans ankomst, gick kejsaren omkring i salongerna, och så snart han nalkades uppstod djup tystnad; man stannade utan att röra sig, fruntimren stego upp och väntade några intetsägande och ganska ofta föga artiga ord, som kejsaren ställde till dem. Han erinrade sig aldrig ett namn, och hans första fråga var alltid: “Hvad heter ni?” Kompositören Grétry, som slutligen tröttnade på denna eviga fråga och måhända äfven kände sig något sårad öfver att icke ha frambragt ett varaktigare intryck, svarade slutligen en dag, då kejsaren på sitt vanliga kärfva sätt frågade honom: “Och ni då, hvem är ni?” med en viss otålighet: “Sire, alltjämt Grétry.”