För kröningshögtidligheterna hade Napoleon emellertid icke glömt politiken: Freden i Amiens var icke så beskaffad, att den kunde räcka någon längre tid, därtill hade den alltför litet tillgodosett de engelska intressena, och dessutom voro de förändringar Napoleon företog med Europas karta och de inkräktningar han tillät sig alltför godtyckliga och utmanande för att icke väcka både oro och harm. I synnerhet voro de förändringar, som gjordes med det tysk-romerska kejsarrikets område ansenliga, då en mängd af detta rikes små suveräner, i synnerhet tillhöriga det andliga ståndet, skulle “sekulariseras,” d. v. s. beröfvas sina områden och suveräna rättigheter mot erhållande af en ersättning, medan de sålunda herrelösa länderna fördelades på nytt mellan andra och större tyska furstar. Här var således mycket att förlora och mycket att vinna, och som alla bestämmelser togos i Paris, uppvaktade de tyska furstarne, äfven af de äldsta och högsta ätterna, träget förste konsuln eller hans utrikesminister Talleyrand, hvars lilla hund de nedläto sig att smeka, liksom de vid bortgåendet med afsikt glömde briljanterade snusdosor fyllda med louisd’orer på hans skrifbord för att gifva större vikt åt sina önskningar. “Det hela,” säger en modern författare, “var en hemsk farce, i hvilken de sekulariserade och mediatiserade småpotentaternas klagan blandade sig med glädjeyttringarna från de mäktigare furstar, hvilkas stater ytterligare förstorades.” Tyska historieskrifvare tala endast “med blygselns rodnad” om dessa förödmjukelsens dagar, då tyska furstar öfverbjödo själfva det byzantinska väldets vasaller i krypande och lågsinnadt smicker för att erhålla några smulor af rofvet från det land, de själfva voro förbundna att skydda och upprätthålla. Främst erhöll Preussen en tillökning i område och befolkning, som förskaffade det ytterligare en half million undersåtar och bättre gränser än förut, och därnäst vunno Baden, Hessen, Darmstadt, Würtemberg och Bayern ansenliga områdestillökningar.
Dessa förändringar, som den tyska riksdagen och den tyske kejsaren godkände 1803, bildade emellertid ett första stort steg mot Tysklands enhet; man besinne blott, att dessförinnan i tyska riket funnos icke mindre än ett par hundratal autonoma suveräna områden och att af dessa endast trettionio återstodo för att ingå i det tyska förbund, som bildades 1815. I detta afseende arbetade Napoleon furst Bismarck till den grad i händerna, att Thiers under fredsunderhandlingarna 1871 i Versailles utan att bli motsagd kunde åberopa detta Napoleons verk såsom anledning till beviljande af billigare fredsvillkor.
Förändringarna i Tyskland skulle måhända likväl fått gå sin gång utan invändning och Frankrike oantastadt fått behålla Rhengränsen, om icke Napoleon utsträckt sina inkräktningar äfven till Holland, Schweiz och Italien och gjort dessa stater till knappast beslöjade annex till Frankrike. Efter sin kröning log han ett ännu längre steg, i det han i Milano lät kröna sig till konung äfven af Italien, och Gentz kunde med full rätt säga: “Frankrike har inga gränser mera, alldenstund allt, som omgifver det, i verkligheten, om också icke till namnet, är dess egendom och område eller skall bli det vid första tillfälle.”
Under sådana omständigheter måste freden snart brytas. Efter ett tidningskrig, i hvilket hvarken den engelska eller den franska regeringen sparade på beskyllningar och förebråelser, började också England kriget i maj 1803 med en af dessa sjöröfvarebragder, som utmärkte alla dess krig under adertonde
