Man kan förstå, att alla, som kunde, sökte till hvad pris som helst undgå en dylik tjänst. Många friköpte sig ända till tre gånger, men måste detta oaktadt deltaga i fälttågen 1813 och 1814, och man kunde, såsom Marbot omtalar, se både den friköpte konskriberade och den af honom betalade ersättningsmannen stå bredvid hvarandra i ledet. Med denna jakt efter rekryter går jakten efter officerare hand i hand. Redan den 3 dec. 1808 gaf Napoleon polisministern Fouché befallning att upprätta en lista på tio familjer i hvarje departement och “femtio i Paris,” valda “bland de gamla och rika familjer, hvilka icke omfattat systemet.” Deras sexton till aderton år gamla söner skulle därpå med våld sändas till militärskolan i Saint-Cyr. “Om man gör invändningar,” tillägger kejsaren, “behöfves intet annat svar än min vilja.” Den stränghet, med hvilken hvar och en, som sökte undandraga sig, straffades, ökades i samma mån som det allmänna missnöjet tilltog. “Straffet, som först endast drabbat den skyldige,” säger H. Doniol, “utsträcktes efter 1811 till hans fader, moder, bröder, systrar och svågrar, heta hans familj, till alla, hos hvilka den olycklige, utmärglad af hunger, köld ooch elände, druckit, ätit, arbetat eller sofvit; det utsträcktes slutligen till hela kommunen.”
Arméns sammansättning var mycket invecklad och omfattade en oändlig mängd olika element. Som Napoleon underhöll en ständig täflan mellan dess olika grupper, regementen och kårer, rådde också en ständig strid om hvem som mest skulle utmärka sig, och den enda ära, som eftersträfvades, var att erhålla härskarens beröm och ynnestbevis. All tanke på plikten mot fäderneslandet försvann slutligen för att ersättas af önskan att komma framåt; “det hjärtliga kamratskapet viker för den vildaste täflan; under afvaktan på befordringarna kallna de gamla vänskapsförbindelserna; då döden bereder ett ledigt rum, sker detta till de kvarlefvandes förmån, och de veta det.”
Det kejserliga gardet var en med rätta aktad och beundrad elitkår. Alla de olika vapenslagen voro på ett utmärkt sätt representerade i densamma, och kåren utgjorde en förminskad, men fullkomnad upplaga af hela armén. Från 7,000 man, som bildade konsulargardet, ökades det under kejsartidens första år till 50,000 man och 1813 till 92,000 man. Efter 1807, efter det förfärliga slaktandet vid Eylau, intog det unga gardet sin plats bredvid det gamla och sökte likna detta. Gardet följde ständigt kejsaren, stred endast under hans ögon och hölls merendels i reserv för att slutligen afgöra drabbningens utgång. Gardesinfanteriet räknade 4 regementen grenadierer till fots under befäl af den utmärkte general Dorsenne, 3 regementen fotjägare, 1 grenadier- och 1 jägareregemente fusilierer, 1 grenadierregemente "flankörer,” 13 tiraljör- och 13 voltigörregementen samt dessutom gardets pupiller och veteraner. Artilleriet kommenderades af general Drouot och bestod af 1 regemente ridande och 2 regementen fotartilleri. I kavalleriet funnos “grenadiererna till häst,” som 1806 bildade ett regemente på fyra skvadroner med omkring 1,000 sablar. Med sin blå uniform och sina björnskinnsmössor påminde de om de gamla grenadierer, som förut tillhörde konungens lif- och hustrupper. Efter dem kommo kejsarinnans dragoner från 1806 och hästjägarne eller “guiderna,” hvilka voro oskiljaktiga från kejsarens person alltifrån Arcole och Pyramiderna till Waterloo. Deras uniform var grön, det kejserliga livréets färg. De hade en utmärkt
