emot soldaten och det lägre befälet en obrottslig trohet mot honom. Men också förstod ingen att såsom Napoleon behandla sina vapenbröder, hos dem väcka större entusiasm eller ända till slutet förmå dem till flera uppoffringar. “För dem var han den lifslefvande krigsguden, den ofelbara och allvetande genius, hvars närvaro allena betryggade segern.” Hans proklamationer och hans bulletiner från stora armén anses med rätta som det yppersta mönster för militär vältalighet. Han förstod också att utmärka äfven de anspråkslösaste för deras bragder, dekorerade dem ofta på själfva slagfältet och tog stundom korset från sitt eget bröst för att fästa på deras; eller ock kunde han med sin egen kappa hölja någon stackars sårad, som skakade af feberns frossa, eller låta en ung trumslagare i sin närvaro sofva i ro framför spiseln, där han satt sig. Han lät för sig nämna de soldater, med hvilka han ville tala, för att genast kunna utmärka dem med deras namn, och hvar och en trodde sig för den skull vara personligen känd af sin kejsare. Ofta utnämnde han efter segern till officerare gamla obildade sergeanter, som kort efteråt erhöllo afsked med pension, så att de icke fingo tillfälle att alltför mycket visa sin oförmåga. Men på samma gång han sålunda var mycket angelägen att upprätthålla ett godt moraliskt tillstånd bland sina trupper, drog han äfven försorg om deras välbefinnande, besökte bivuakerna, smakade på deras soppa, förordnade, att soldaterna skulle ha hvetebröd, som han betalade, i stället för kommissbrödet, gaf befallning om att göra hans grenadierers britser, som han fann för korta, längre och slösade med att förtroligt lätt slå sitt folk på kinden eller nypa dem i örat, hvilket hos Napolen var ett synnerligt tecken till bevågenhet, äfven mot hofdamerna. Marbot gör följande skildring af Napoleons besök hos trupperna aftonen före slaget vid Austerlitz: “Månen lyste icke, och nattens mörker ökades af den tjocka dimman. Den kejserliga eskortens jägare kommo då på den tanken att tända stora bloss af furu och halm. Trupperna, hvilka sågo en skara på detta sätt belysta ryttare anlända, igenkände genast kejsarens stab, och ögonblickligen såg man, liksom med ett trollslag, längs en ofantlig linje alla våra bivuakeldar upplysta af tusentals bloss, som buros af soldaterna, hvilka med hänförelse hälsade Napoleon med så mycket lifligare lefverop som den följande dagen var årsdagen af kejsarens kröning. Fienden måste ha blifvit bra öfverraskad, då han från den angränsande höjdsträckningen såg sextiotusen bloss tända sig och hörde de tusenfaldiga ropen: ‘Lefve kejsaren!’ hvilka förenade sig med tonerna från de franska regementenas många musikkårer.”
Visserligen tycktes inga sår, inga mödor och ansträngningar heller bita på dessa män af järn; men så sparade Napoleon också hvarken deras lif eller krafter. I slaget vid Eylau upprefs marskalk Augereaus hela armékår, och manspillan var förfärlig, men detta oaktadt bad det af ryssarne kringrända fjortonde linjeregementet, som nedhöggs till sista man, Marbot framföra regementets afskedshälsning till kejsaren jämte dess örn och dog med ropet: “Lefve kejsaren!” På marschen öfver Guadaramabergen i Spanien blefvo ansträngningarna sådana, att två af gamla gardets grenadierer, då de icke längre förmådde uthärda dem, sköto sig själfva hellre än att falla i spanjorernas händer. Också återfann Napoleon orubbade, trots ryska fälttåget, ända till Waterloo, om några af de
