högsta generalerna undantagas, i hela armén de vackraste militära dygderna, d. v. s. själfförnekelsen och lifvets offrande åt plikten.
*
Man kan starkt ifrågasätta, om Napoleon verkligen hade allvar med sitt hot att med sin armé gå öfver till England. I alla händelser hindrades han att sätta denna plan i verket af de motgångar, som beröfvade honom det understöd han måste påräkna från sin flotta. Denna var på långt när icke i samma goda skick som armén, och amiral Villeneuve, som förde befälet öfver densamma, kunde till marinministern skrifva: “Vi ha dåliga master, dåliga segel, dålig tackling, dåliga officerare och dåliga matroser.” De kombinationer, af hvilka flottans rörelser skulle bero, slogo dessutom fel, och på detta sätt skulle Napoleons väldiga tillrustningar för en landstigning i England ha erhållit ett skimmer af löjlighet, om icke den tredje koalitionen, som på engelskt bedrifvande ingicks mot honom mellan Österrike och Ryssland, kommit liksom kallad för att bevara hans prestige.
Napoleon begagnade också genast tillfället, och den 13 augusti 1805 dikterade han klockan fyra på morgonen i lägret vid Boulogne för sin häpne sekreterare Daru den fälttågsplan, som till punkt och pricka uppfylldes, lämnade Ulm, som uppgafs af den österrikiske generalen Mack, i hans händer, förde honom i triumf till den österrikiska hufvudstaden, som utan motstånd öppnade sina portar för Napoleon, förskaffade honom den lysande segern öfver de förenade österrikiska och ryska arméerna vid Austerlitz den 2 december och ledde till freden med Österrike i Pressburg den 26 december 1805; en fred, som i själfva verket för tillfället trängde Österrike ut ur Italien och Tyskland och förebådade de förluster i dessa länder, som först ett halft århundrade senare skulle definitivt förverkligas.
Midt under sin segerbana erhöll Napoleon underrättelse, att hans flotta, som förenat sig med den spanska under amiral Gravina och på Napoleons uttryckliga befallning lämnat Cadiz för att angripa fienden, om denna befanns underlägsen, på höjden af kap Trafalgar den 20 oktober 1805 lidit ett förkrossande nederlag. Med sina trettiotre skepp hade Villeneuve och Gravina angripit amiral Nelsons flotta, som hade sex skepp mindre, och efter den tappraste och mest förbittrade strid dukat under för fiendens bättre fartyg, skickligare manövrering och mera öfvade manskap. “Hvarje kapten, som icke är i elden, är icke på sin post,” hade Villeneuve förklarat före drabbningen, och Nelsons ord: “Gamla England väntar, att hvar och en gör sin plikt,” äro världsbekanta; han hade dessutom tillagt: “De skeppskaptener, som icke kunna urskilja signalerna, göra icke orätt i att lägga sig bord om bord med fiendens fartyg.” Tjugu franska och spanska fartyg skötos i sank eller togos, endast tretton kunde åter nå Cadiz; men segern hade varit dyrköpt för engelsmännen ty Nelson stupade. Amiral Villeneuve, som blifvit tillfångatagen i drabbningen men sedermera fick återvända till Frankrike, sökte förgäfves rättfärdiga sig och drefs, då Napoleon icke ville höra honom, till själfmord.
För Englands store premierminister blef slaget vid Austerlitz och koalitionens sprängande ett dödande slag. Han befann sig vid denna tid i Bath
