ljufvare att upplefva, som under de stormar, hvilka blifvit lössläppta öfver Europa, Preussen ensamt sedan tio år gladde sig åt freden.
I denna lugna atmosfär kom plötsligt som ett åsklag från en molnfri himmel underrättelsen, att den franska armén på sin marsch mot Österrike kränkt Anspachs område. Den utomordentliga rörelse denna händelse framkallade i Berlin, konungens vrede, ministrarnes häpnad, arméns raseri, den lidelse, som med ens bemäktigade sig äfven de mest sansade sinnen, allt detta återljöd i drottningens hjärta. Hon kände djupt den skymf, som tillfogats hennes krona, och gaf med hänförelse sitt bifall till de militära åtgärder, om hvilka hennes gemål genast gaf befallning för att återupprätta sin ära och försvara sina staters neutralitet. Men så snart den första uppbrusningen lagt sig, blef konungen själf förskräckt öfver de djärfva beslut han vågat taga och sökte på allt sätt mildra deras verkan eller omintetgöra deras följder, då zar Alexander den 25 oktober 1805 anlände till Berlin. Detta besök försatte Fredrik Wilhelm i stort bryderi. Förskräckt öfver fransmännens framgångar och för sitt eget uppträdande i Anspachfrågan, fruktade han med rätta, att zarens ankomst ohjälpligt skulle blottställa honom. Under inflytande af denna stämning sökte han så mycket som möjligt uppskjuta den stund, då han måste förklara sig och öfvertaga ansvarigheten för ett bestämdt beslut samt gifva sitt bifall till fördraget i Potsdam, enligt hvilket konungen af Preussen öfvertog en väpnad medling mellan de krigförande makterna i syfte att skyndsamt återställa freden på kontinenten och, om detta icke kunde ske, tillförsäkrade de förbundna sin medverkan i kriget mot Frankrike. Af alla föreställningar, som gjordes Fredrik Wilhelm III, voro drottningens böner och uppmaningar måhända de verksammaste. Den ryske kejsaren hade, för att vinna ett absolut välde öfver henne, endast behöft vara några dagar i hennes närhet och samtala med henne några timmar.
Under dessa samtal utvecklade zaren, “ung, vacker, i högsta grad utrustad med detta för slaverna så egendomligt bedårande i tal och sätt, dessutom utmärkt för en sällsam blandning af naiv uppriktighet och bakslug list, af verklig storhet och tillgjordt majestät — en sällsam blandning af hjälte och skådespelare —”, så höga tankar, väckte hos henne en sådan hänförelse, att han för henne framstod som en halfgud, öfverlägsen alla andra män, värd att befalla öfver dem, med ett ord, såsom idealet för en härskare. Den känsla hon ägnade honom var också en oförbehållsam beundran, och zaren kunde med lugn och tillförsikt åter afresa, ty han kvarlämnade en öfvertygad och trogen bundsförvant, som han visste skulle bevaka och försvara hans sak.
Hans afsked var ett effektnummer. Han skulle lämna Potsdam den 4 november vid midnatt. Då han tog afsked af sitt värdfolk, uttryckte han sin önskan att få knäfalla vid Fredrik II:s graf. Man måste i största hast låta öppna den lilla garnisonskyrkan i hvilken den store konungens stoft hvilar. Vid det bleka skenet från några facklor inträdde zaren, Fredrik Wilhelm III och drottning Luise i grafhvalfvet. “Platsens majestät, de allvarsamma omständigheterna, timmen, de djupa skuggorna, facklorna, allt bidrog till att göra detta besök hos den store Fredriks maner gripande och högtidligt. Plötsligt kastade sig zaren, liksom öfvermannad af sina känslor, öfver sarkofagen, kysste
