den eldigt, reste sig därpå åter och svor konungen och drottningen evig vänskap, i det han med en lång blick på altaret omfamnade dem. Hans resvagn väntade utanfor kyrkoporten; han steg skyndsamt upp i densamma och afreste, otålig att möta de öden, som väntade honom i Österrike.”
Napoleons seger vid Austerlitz gjorde fördraget i Potsdam ändamäålslöst, men af den olvcka, som sålunda drabbade de ryska och österrikiska vapnen, kände drottning Luise sig mera besviken än förskräckt; hon hade hållit sin hjälte för oöfvervinnelig, men hon hämtade sig snart, och i den djupa förfäran, som förlamade konungen, ministrarne och hela hofvet, var hon den första, som återfick besinningen. Krig med Frankrike, omedelbart krig syntes henne en tydlig och bjudande nödvändighet. Hon besvor sin gemål konungen att förkasta gåfvan af Hannover såsom en skamlig och trolös skänk, att erinra sig det löfte om vänskap och trohet han gifvit zaren, att högre än hvarje annan hänsyn sätta omsorgen om sin kronas värdighet. Förrådande sina drömmars hemlighet, sökte hon fresta konungen med lysande utsikter: “honom vore måhända äran att besegra Napoleon förbehållen; det fordrades måhända en arfvinge till den store Fredrik för att slå till marken den man, som ingen kunnat motstå på Europas slagfält.” Hon förebrådde honom bittert hans liknöjdhet och tröghet och glömde sig ända därhän att säga, att armén skulle betvifla hans mod, om han dröjde att draga värjan.
Den preussiska armén åtnjöt ännu sedan Fredrik den stores dagar stort anseende och var icke häller, hvad styrka och utrustning angick, en alltför obetydlig motståndare. Konungen själf hyste emellertid en viss misstro till dess krigiska förmåga och framför allt till sina generalers duglighet. Men likväl ägde ingen tillräckligt skarp blick för att se, att den preussiska armén med sin dåvarande sammansättning, utbildning och ledning måste duka under i en strid med Napoleons trupper. Högmodigt hånade man visserligen österrikarne för deras nederlag, och de unge officerarne talade med ringaktning om Napoleons fältherretalang: “Sådana generaler som han funnes minst ett dussin i deras armé — nu skulle han få se hvad preussisk taktik ville säga!” Men just denna preussiska taktik, som bestod i att förnöta tiden med pedantiska struntsaker, öfva paradmarsch och mäta längden och bredden på hårpiskorna måste leda till en sådan katastrof som Jena. Biskop Eyler säger: “Som ett slafok tryckte förplikteisen att tjäna den, som den träffade; värfningsväsendet, som tvang utländingar i mängd, ofta visserligen de största och starkaste, men oskså de mest utsväfvande och sämsta sällar till att tjäna, tillät ingen god anda uppstå i armén — man hade ingen aning om möjligheten att upprätthålla militärisk tukt utan att tillämpa de mest vanhedrande straff såsom prygel och gatlopp; den mekaniska dressyren var allt, man exercerade endast för paraden”. Sedan soldaten tjänat ut, erhöll han som enda lön fullmakt som — tiggare, och det öfvermod, hvarmed de adlige junkrar, hvilka voro officerare, behandlade menige man och hvarje borgerlig statsmedlem, öfverskred alla gränser.
Allt detta oaktadt lågade hela Preussen, utom dess konung, af krigisk ifver, och drottningen blef själen i krigspartiet vid Berlins hof; man samlades nästan hvarje afton i hennes salong. Dit kommo prins Louis Ferdinand och hans syster, furstinnan Radziwill, en lika ridderlig och lidelsefull na-
