då en vida större begåfning än den som kommit på hans lott, om den också varit understödd af kloka och försiktiga statsmän och framstående härförare, efter all sannolikhet ändå icke skulle förmått lotsa det svenska statsskeppet, oskadadt, genom de våldsamma bränningar, revolutionens och Napoleons krigsstormar framkallade. Nu kunde konungens egenskaper endast påskynda Sveriges förluster, på samma gång de åstadkommo, att mycket, som var en nödvändig följd af tidsförhållandena och Sveriges onaturliga ställning att, fastän en liten och svag makt, äga besittningar, som gjorde det till medlem af ett främmande statsförbund och utsatte det för faran af att indragas i dettas strider och vidlyftigheter, erhöll utseende af att uteslutande vara framkalladt af konungen själf.
Gustaf IV Adolf saknade visst icke goda egenskaper, och så länge hans förträfflige lärare, Nils von Rosenstein, ännu förmådde något hos honom, utmärkte sig hans regering för mycken klokhet och omtanke. Hans rättvisa, sparsamhet med statens medel, flit, allvar och samvetsgrannhet utgjorde hans goda sidor; men allvaret var trumpet och dystert, och hans samvetsgrannhet urartade till själlöst och orimligt pedanteri, liksom hans rättvisa hade en kärf bismak af oblidkelig stränghet; och härtill kommo inskränkta gåfvor, parade med oöfvervinnelig halsstarrighet och ett öfverdrifvet högt begrepp om kunglig värdighet, som icke tålde några föreställningar eller motsägelser och fullständigt förmörkade hans omdöme. Gustaf IV Adolf var religiöst anlagd, men hans religiositet bar en teologisk, dyster och fanatisk prägel och urartade slutligen till grubbel, en sinnesriktning, för hvars bibringande konungens religionslärare, öfverhofpredikanten Johan Gustaf Flodin, icke torde kunna frånkännas allt ansvar.
Med sin högdragenhet och sin noggrannhet om etikettens stränga iakttagande, som så bjärt afstack från hans faders behagfulla nedlåtenhet och äfven från farbroderns lätta och vänliga väsen, gjorde Gustaf IV Adolf lifvet vid hofvet och i sin närhet alldeles odrägligt. Konungens gemål, Fredrika Dorothea Wilhelmina, prinsessa af Baden och “skön som en dag”, var i rak motsats till sin stela, tungsinta och befallande gemåls afmätta väsen, glad till ysterhet och “lekte som ett barn” tillsammans med sina hoffröknar, “för det mesta unga och hyggliga flickor, men yrhättor som den kungliga personen själf och med den tidens torftiga bildning.”
“En dag”, berättar grefve Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister, “då man i hennes kabinett roade sig med att i kapp hoppa ner från ett bord, hörde man kungen komma. Den stackarn var alltid en chasse-plaisir. Man satte sig och mottog i allvarligt skick den objudne gästen, hvilken man hoppades snart skulle efter de vanliga hälsningsorden aflägsna sig; men han blef stående kvar. Efter en stund satte sig drottningen till sitt fortepiano, i tanke att tonerna därutur skulle bortjaga den föga musikälskande gemålen. Men denna gång föll det honom in att höra på; han blef stående vid instrumentet. Plötsligen känner sig drottningen illamående, och nära afsvimmad låter hon hufvudet falla mot stolsryggen. Kungen skyndar att bära henne till sängen, biträdd af fröknarna, hvilka alltför väl märkte, att sjukdomsanfallet var en komedi. De hade svårt att hålla kontenansen, och värre blef det, då under transporten till sängen den sjuka med sina nedhängande armar knep dem i benen, hvilket fortfor under den
