förvanter; nu stod ju England på Sveriges sida, och i förlitande på denna hjälp var man vid godt mod.
Åt harmen öfver det plötsliga öfverfallet gaf Tegnér uttryck i versen:
“Som en röfvare i natten smögo
de förrädiske med bortgömd dolk.
A Plötsligt deras fanor flögo
bland ett tryggt och fredligt folk”;
men han gaf äfven ord åt den hoppfulla sinnesstämning, som rådde, i det han sjöng:
“Bojor och bly de förmätne ärna
oss som ej frukta, oss som ej fly.
Förr ifrån himlen de stjäla en stjärna,
än de ta bort från vårt land en by.
Många de äro: välan, så dricke
jorden de månges blod — och bli fri!
Många? — de stridande räkna vi icke,
endast de slagne räkna vi.”
I full öfverensstämmelse med denna glada tillförsikt förnekade sig icke heller det glada hufvudstadslifvet. “Man torde”, säger Bernhard von Beskow, “under få vintrar roat sig så allmänt i Stockholm som under den af 1807 till 1808; spektakler, baler och picknicker, Amaranter-, Innocence- och Narcissanerordnarne, ’Nytta och nöje’ med flera sällskapsteatrar, — allt gick sin gilla gång”.
Vid samma tid som ryska armén tågade mot Finlands gräns, upptogos allmänhetens tankar äfven af de lysande tillrustningarna för aftäckandet af Gustaf III:s bildstod, den 24 januari 1808. Rundt omkring bildstoden voro uppförda läktare i blått med guldkronor för hofvet, den högre ämbetsmannavärlden och diplomatiska kåren äfvensom liknande baldakiner för de kungliga damerna, och mellan läktarne svajade alla Sveriges landskapsfanor, bland hvilka äfven Finlands, men för sista gången. Konungen bar sin drabantuniform, “för att likna Karl XII”, men fast kylan var stark, var han likväl i frack, och följaktligen måste alla deltagande — äfven damerna — vara utan öfverplagg; också “hackade de tänderna, blåfrusna, och alla önskade inom sig ett snart slut på högtidligheten.” Gustaf Adolf ensam tycktes emellertid icke lida af kölden, “utan gick långsamt, stel som en vaxbild”, och då täckelset föll, under fanfarer, hurrarop och kanonsalut, “saluterade han bilden med värjan, afmätt, som en kapten saluterar för fanan på vaktparaden.”
Den af Sergels mästarehand utförda bildstoden, som har sin plats på Skeppsbron nedanför Slottsbacken, måste på de samtida, som ännu mindes Gustaf III, ha gjort en djupt gripande verkan. Kärleken till den aflidne monarken måste ha sällat sig till snillets inspiration, då Sergel återgaf den härliga Apollogestalten, som den då ännu unge Johan Olof Wallin i sin sång med anledning af högtidligheten, så träffande skildrade i de praktfulla verserna:
