I som följden, då han gick att strida,
minnens hjälten, prydd med segerns krans!
Alla I, hvars forna år förflutit
i hans tjänst, I värf, som han beslutit,
minnens, hur han var med kärlek lydd!
Och vi andra, minnoms, hur vi njutit
hans välgärningar och hans beskydd!”
Den stråle af glädje från en försvunnen tid, hvilken medföljde aftäckningen af Gustaf III:s bildstod, slocknade emellertid snart, då underrättelsen om zar Alexanders skändliga fredsbrott och att ryssarne inbrutit öfver finska gränsen ankom och därmed det krig tog sin början, som skulle besegla Finlands öde.
Såsom Armfelt anmärker, “blottadt på krut och kulor, som afhämtats till Pommern ända från Varkaus, på kanoner, som sålts till ryssarne för 70 rdr skeppundet, på gevär, ty de som funnos dugde icke till att skjuta med, på magasin, ty kommissariatet kunde icke ens anskaffa proviant för fjorton dagar åt de trupper, som i september året förut skulle hålla kompanimöten”, var Finland så långt som möjligt ifrån att befinna sig i försvarstillstånd, då till råga på allt öfverbefälet öfver de fåtaliga trupper, som skulle värna landet, anförtroddes åt excellensen Klingspor, “fältmarskalken,” hos hvilken den militära odugligheten parade sig med — hvad som hos svenska officerare hört till de största sällsyntheter: — nämligen fegheten, och som ständigt höll sig på lämpligt afstånd bakom arméns front, där han “lindrade fälttågets besvärligheter med en god vinkällare, kort och bajadärer”, medan hans trupper ledo brist på det nödvändigaste, men, trots de ständiga reträtterna, mödorna och umbärandena af alla slag, gjorde under af tapperhet och utförde de bragder, som sedermera besjungits af Finlands störste skald. Under inflytande af en ogrundad fruktan för ryssarnes stora öfvermakt, drog sig Klingspor med sin armé, som bestod af finska trupper, under en vinterköld af 31 gr. C. tillbaka för en obetydlig rysk styrka, och först den 27 april grep han från Uleåborg åter till offensiven, medan samtidigt Finlands befolkning med sina pastorer i spetsen och anförd af gamla officerare och soldater mångenstädes började resa sig mot ryssarne. Under flera häftiga, till en del ganska blodiga strider trängde den finska armén under befälhafvare som Adlercreutz, von Döbeln och Sandels ryssarne tillbaka och segrade i fäktningarna vid Siikajoki, Revolax, Pulkkila. En rysk afdelning, som besatt de åländska öarne, öfvermannades af befolkningen därstädes, understödd af några svenska krigsfartyg. Dessa framgångar skulle emellertid icke räcka länge. Under general Kamenski började ryssarne åter tränga svenskarne tillbaka under fortsatta fäktningar, och fastän de senare segrade vid Lappo och Juutas, lyckades det likväl för Kamenski att den 14 september vid Oravais tillfoga dem ett nederlag, som blef afgörande. Några landstigningar, som svenskarne sökte sätta i verket på Finlands södra kust, misslyckades, och ett dylikt försök under Gustaf IV Adolfs personliga befäl slutade med nederlaget vid Helsinge. På krigets gång hade den seger den engelsk-svenska flottan den 6 augusti vann öfver den
