barade sig i allt, med andra ord en substans, som ägde bestånd i och genom sig själf och innebure alla skillnader, antoge alla former och förlänade allt sitt väsen och sitt namn. I det följande århundradet sökte Moses Maimonides från Cordova förena tro och vetande genom att tolka bibeln på rationalistiskt sätt och framhöll, att vetenskaplig insikt i guds väsen vore en nödvändig förutsättning för kärleken till honom.
Med de kristna rikenas uppsving i Spanien skulle emellertid andra tider komma för den judiska odlingen därstädes. Mot slutet af 14:de århundradet utbröt sålunda den första stora judeförföljelsen, ursprungligen föranledd af judarnes penningmakt och finansiella betydelse, upptänd af folkets hat och munkarnes fanatism, underblåst af den djupt skuldsatta adeln. Enda medlet till räddning syntes vara att öfvergå till kristendomen, och många af de förföljda blefvo också katoliker, men vidhöllo i hemlighet sina fäders tro och bruk. I de kristnas ögon voro de icke heller annat än misstänkta kättare, inom kyrkan ändå farligare än deras forna trosfränder utanför henne.
Mot dessa kättare — “marannos“, såsom de kallades — anropades den domstol, hvilken särskildt hade sig ombetrodt att värna kyrkans trosenhet och som redan i södra Frankrike gjort så förträfflig nytta mot albigenserna — inkvisitionen.
Sedan Kastilien och Aragonien förenats till ett rike under Isabella och Ferdinand, gingo kyrkans angelägenheter hand i hand med politikens. “Ferdinands religion var politik, liksom Isabellas politik var religion“, och med morernas herravälde skulle det för alltid vara
