8
slut med judarnes härlighet i Spanien. I detta syfte förband sig den världsliga härsklystnaden med den kyrkliga och båda med rofgirigheten. Efter Granadas fall utkom 1492 det kungliga edikt, som fördref judarne från Spanien.
En del utvandrade till Portugal, men endast för att därstädes utsättas för om möjligt ändå grymmare förföljelser. Endast för en kort tid — och detta genom påfvens ingripande — kunde de undandraga sig det öde, som hotade dem, genom utvandring, ty sedan Filip II af Spanien 1580 blifvit konung äfven i Portugal, beröfvade han judarne rätten att utvandra. Endast hemlig flykt kunde numer rädda dem undan förföljelse och bål.
En stat fanns emellertid i Europa, som erbjöd en fristad. Sedan Nederländerna afkastat det spanska oket och inom sina gränser grundat politisk och religiös frihet, blefvo de också tillflyktsorten för alla, som förföljdes för sin tro och sina åsikter. I Holland funno de portugisiska judarne icke allenast en asyl, utan äfven ett nytt hem. Den första flyktiga familjen Pereira kom 1593 till Amsterdam, och snart kommo nya skaror af portugisiska utvandrare. Inom kort åtnjöto de i de fria nederländska städerna full tolerans och alla lagliga rättigheter utom delaktighet i statsämbetena. Efter några få år räknade den portugisiska judiska församlingen i Amsterdam 400 familjer och 300 hus; en ny synagoga blef nödvändig och äfven en judisk läroanstalt upprättades, i hvilken undervisning meddelades i hebreiska, judisk teologi och studiet af Talmud.