Under dessa nya förhållanden vaknade åter nitälskan för fädernas lära. För hvarje underrättelse om de nya offer, inkvisitionen på Pyreneiska halfön skördade bland judarne därstädes, upplågade hos deras trosförvanter i Amsterdam trosifvern allt lifligare på samma gång som hatet till hvar och en, som vågade antasta lagen. Naturligt nog ville man icke se en religion föraktad, som skapade martyrer i massa. Den fanatism, som på detta sätt uppstod bland Amsterdams judar, besjälade äfven deras rabbiner, och den trosdomstol dessa bildade var också knappast mindre förföljelselysten än inkvisitionen, ehuru lyckligtvis mycket mera vanmäktig.
Att församlingen i Amsterdam icke heller utan framgång lärt af inkvisitionen, skulle en af dess medlemmar, Gabriel da Costa, erfara. Denne man, son af en nykristen i Porto, hade själf varit katolik och inom katolska kyrkan till och med nått värdigheten af domherre, då han genom studiet af Gamla testamentet öfvertygade sig om den judiska lärans företräden framför katolicismen, afföll från denna och efter omskärelsen kallade sig Uriel da Costa.
Då han fann, att rabbinernas lära stridde icke blott mot bibeln, utan äfven mot guds naturliga uppenbarelse, greps han af nya tvifvel och drefs småningom till en deistisk, för de positiva religionerna främmande ståndpunkt, förkastade läran om odödligheten och ådrog sig sålunda de judiska trosauktoriteternas förföljelse. Han utstöttes ur synagogan och anklagades för gudsförnekelse hos Amsterdams myndigheter, hvilka straffade honom med fängelse och läto offentligen bränna hans
