lagen på sådant sätt, medför detta sin lön i sig själf, nämligen friheten från själfviskheten och dess olyckor, och likaså medför motsatsen sitt straff, nämligen träldomen under köttet …
Men är den gudomliga lagen ett med tingens eviga ordning, som fulländas i kunskapen om och kärleken till gud och i sig inbegriper själfva den naturliga ordningen, så är guds väsen identiskt med hans makt och denna med naturen. Gud kan icke handla mot sig själf, och fördenskull kan ingenting ske, som strider mot naturens ordning. Det öfvernaturliga är just lika så omöjligt som det mot naturen stridande, ty båda äro icke naturliga, således i strid mot tingens naturliga gång. Fördenskull gifves intet begrepp, som rättfärdigar undret; detta är såsom sådant omöjligt. Såsom under föreställa vi oss det, som strider mot den af oss kända tingens ordning, d. v. s. hvars orsaker vi icke begripa eller tro oss icke kunna begripa. Men hvad som strider emot vår kunskap, så långt den når, strider fördenskull icke mot naturen; det obekanta är icke på samma gång det outforskliga. Inom naturen finnas för oss obekanta områden, hvilka för hvar och en räcka så långt som hans okunnighet: detta är undrens region. Undren ske fördenskull icke enligt tingens natur, utan i människornas inbillning; det finnes inga under, men väl en tro på under, som helt naturligt förklaras af människonaturens betingelser och bildningstillstånd. Fördenskull finnas också berättelser och historier om under, hvilka omtalas på god tro. I de bibliska skrifterna måste vi noga skilja mellan själfva
