ranen ställdes lika med guds ord, och man kunde icke bevisa, att Mohammed varit en falsk profet! En författare, som förnekade profeternas ofelbarhet, undrens möjlighet och det judiska folkets utvaldhet samt förkastade all filosofisk, d. v. s, rationalistisk, skrifttolkning, förkunnade ju på detta sättet med förstuckna och hvitmenade grunder den rena ateismen.“
Spinoza har tydligen ansett Lambert van Welthuysen i stånd att vid lugnare eftertanke rättvist bedöma hans arbete, hvarför också detta omdöme synes ha gått honom bittert till hjärtat. I sitt svar förklarade han, att äfven Descartes fattat guds verksamhet såsom nödvändig och motsagt sig själf endast då han därjämte bejakade människans frihet. “Kan man“, skrifver han, “beskylla en person för att ha bortlagt all religion, då han erkänner gud såsom det högsta goda, som bör älskas af ett fritt sinne, då han i denna kärlek finner vår högsta lycka och vår sanna frihet och sätter dygdens belöning i själfva dygden? Finnes då intet i själfva dygden och kunskapen, som kan glädja, utan skall man alltid tänka på, om det vankas belöning eller straff, så att man låter tvinga sig som en träl och helst följde sina lustar, om det icke vore för det hotande straffet? Hvad Mohammed angår, så var han visserligen en falsk profet, ty han förnekade den frihet, som den sanna religionen tillstädjer. Men Kristus’ anda kan dock sägas vara närvarande både hos turkar och hedningar, då deras gudsdyrkan består i rättfärdighet och människokärlek.“
Det var på Spinozas tid — och är väl till en del ännu — vanligt att kalla alla dem för ateister, hvilka
