30
Spinoza, “förstår jag det som förståndet känner om substansen såsom utgörande — konstituerande — dess grundväsen.“
De särskilda företeelserna, de s. k. modi, äro, såsom ofvan sades, de olika sätt, på hvilka substansen framträder inom attributen. Liksom attributen gälla för substansen, så gälla de äfven för de olika modi, hvarför också hvarje särskild företeelse kan betraktas från oändligt många olika sidor, lika väl som hela tillvaron, af hvilken den är ett led eller en del, ehuru vi icke kunna känna mer än de båda sidor, som bestämmas af substansens attribut: utsträckning och ande.
Spinoza definierar modus såsom “en bestämmelse hos substansen eller såsom det, hvilket är till i ett annat, genom hvilket det också förstås“. Såsom en yttring af substansen förstås modus endast genom substansen och har sin tillvaro i denna, “liksom den enskilda böljan kan sägas ha sin tillvaro endast som en del af hafvet och förstås endast som en del af detta“. I hvarje företeelse rör sig en själfbevarelsedrift, som är en del af den i allt verkande gudomliga kraften. Men i hvarje särskild modus rör sig denna kraft endast på ett begränsadt sätt, hvarför man icke heller kan förstå det sätt, hvarpå en modus verkar eller lider utan att se densamma i växelverken med alla andra modi. Tillståndet hos hvarje modus förstås sålunda endast genom något annat än denna modus själf. Huru till det yttre skilda de olika företeelserna än stå jämte hvarandra, äro de likväl alla tillsammans och hvar och en för sig bestämmelser hos den enda odelbara, eviga
