32
mensam sak med teologerna, och inför detta motstånd måste Spinoza afstå från att ge ut sitt verk. Tiderna voro också svårare än förut. Republikanernas hufvudman och Spinozas gynnare Johann de Witt och hans broder hade massakrerats af en rasande pöbelhop, partiet var vanmäktigt och hatadt, prinsen af Oranien stod i spetsen för staten, och Spinoza, som ansågs icke blott för de Witts vän, utan äfven som anhängare af hans parti, stod i ropet för att hysa de fördärfligaste åsikter i religionen och misstänktes för sin politiska mening. Under sådana omständigheter hade han ingen annan utväg än att med oförrättadt ärende återvända hem.
Då han emellertid ville dels undvika, dels aflägsna de fientliga, i själfva verket ogrundade fördomarna mot hans lära, vände han sig till Oldenburg med begäran, att denne skulle upplysa honom om hvilka de satser voro, som enligt Oldenburgs mening kunde göra dygd och gudsfruktan vacklande, äfvensom om de ställen i den teologisk-politiska traktaten, hvilka väckt de lärdes betänkligheter.
Till svar härpå betecknar Oldenburg tre punkter såsom särskildt anstötliga: Spinoza tyckes hopblanda gud och naturen och göra dem till ett och samma; han förnekar undrens realitet och betydelse, och det är likväl på dem, som uppenbarelsens visshet hvilar; slutligen är hans mening om Jesu Kristi person oklar, i det han synes förhemliga sina åsikter om honom, hans gudmänsklighet och återlösning. Kunde Spinoza endast i dessa tre punkter tillfredsställa alla sanna kristna, skulle hans sak icke vara farlig. Det bref,
