40
pelsen gifvit materian den rörelse den hade. Men som Spinoza öfvergifvit den teologiska föreställningen, kunde han icke förklara den verkliga rörelsen. Spinoza svarar härpå, att Descartes’ begrepp om materian såsom hvilande massa var otillfredsställande, men tilllägger, att han själf ännu icke riktigt genomtänkt saken.
Hvad som vidare stötte Tschirnhausen i Spinozas uppfattning af materian, var den senares fordran, att de materiella företeelserna skulle härledas af ett enda begrepp. “För att draga slutsatser“, anmärker Tschirnhausen häremot, “behöfva vi alltid flera begrepp; af ett enda kunna vi icke härleda ett flertal bestämmelser. Då jag t. ex. betraktar endast cirkelns omkrets, kan jag däraf icke sluta annat än att den är sig själf lik och likformig, hvarigenom den skiljer sig från andra kroklinjer; men andra egenskaper kan jag icke härleda. Tager jag däremot hänsyn till andra ting, nämligen till radierna, som dragas från centrum, till två eller flera hvarandra skärande linjer o. s. v., så kan jag däraf härleda flera egenskaper.“ Spinoza svarar, att detta gäller i matematiken och logiken, men icke för de reala begreppen och fördenskull icke heller för substansens begrepp, men nämner icke hvarifrån denna skillnad skulle förskrifva sig.
En annan af Tschirnhausens invändningar gällde Spinozas lära om substansens attribut. Enligt Spinoza måste “ett väsen äga desto flera attribut, under hvilket det kan uppenbara sig, ju fullkomligare detta väsen är; och som gud är i det oändliga väsendet, måste hans väsen uttrycka sig i en oändlighet af attribut“. Häremot invänder Tschirnhausen“, att som hvarje ting
