VIII.
Leibnitz och Spinoza voro icke skapade att förstå
hvarandra. Därtill voro deras karaktärer hvarandra
alltför olika och lika motsatta som deras system.
Leibnitz var hofman och rörde sig i de högsta
samhällskretsar. Spinoza ägnade sig helt åt filosofien och
valde, för att hålla sin lefnad fri från bestyr och icke
störas af världen, oberoendet och ensamheten till
rättesnöre för sin tillvaro, en frihet som han skattade högre
än alla yttre förmåner. Girighet och njutningslystnad
som dock äro de förhärskande driffjädrarna i
människors lif, hade intet välde i Spinozas själ. Vän och
fiende öfverensstämma i att vitsorda hans fullständiga
oegennytta och frihet från behof. Hvad som i hans
lif ter sig som försakelse var för honom intet
umbärande, endast den naturliga följden af osjälfvisk och
öfver allt begär efter denna världens goda upphöjd
karaktär, “Jag undviker det onda därför att det strider
mot min natur och skulle draga mig ifrån kunskapen
om och kärleken till gud.“
Och denne man, hvars lif var så stillsamt och sinne så lidelsefritt, har likväl skildrat just lidelserna på ett sätt, som än i dag står oöfverträffadt genom framställningens objektivitet, den djupa insikten i människohjärtat och skärpan i analysen af dess beskaffenhet. I tredje delen af sin Etik gifver Spinoza detta sitt mästerverk, som gaf ett naturforskaresnille sådant som Johannes Müller anledning att i sin banbrytande handbok i människans fysiologi meddela omfattande utdrag ur detsamma till belysning af det psykiska