en affekt har, desto större är dess makt, och som den största kausaliteten är den största makten, måste den affekt, som hänför sig till den mäktigaste och högsta orsaken, också vara den mäktigaste affekten. Den mäktigaste och högsta orsaken är tydligen den, som verkar allt, men själf icke verkats af någon, således är den första, enda, inre, fria orsaken till allt eller gud; och kunskapen om gud, såsom framgående ur den högsta och mäktigaste affekten, är sålunda det högsta goda, människonaturens högsta maktutveckling, hennes dygds fullkomning och hennes högsta glädje, hennes salighet, d. v. s. glädje utan sorg, hvilken sammanfaller med vår högsta verksamhet såsom vår makt och vår dygd.
Denna lära uttalar den stora sanningen, att hvarje ideell sträfvan har sitt mål icke utom, utan inom sig. “Saligheten“, säger Spinoza, “är icke dygdens belöning, utan själfva dygden; hvaremot för den mytologiska fantasien arbetet är ett, lönen ett annat“. Men då den sanna kunskapen, d. v. s. kunskapen om gud, är vår högsta glädje, enär denna kunskap går tillbaka till den första orsaken, således har gud till orsak, då uppstår också kärleken till gud, af all glädje den enda eviga, af alla affekter den mäktigaste och högsta. Glädje, förbunden med föreställningen om dess orsak, är nämligen med nödvändighet kärlek, och denna högsta kärlek, som grundar sig på den klara kunskapen om sin orsak, kallar Spinoza den intellektuella kärleken till gud.
I denna intellektuella kärlek fulländas och befrias människonaturen, därför att den med full kunskap och oinskränkt vilja instämmer i tingens gång och icke längre
