stämningen hos den tänkande anden, hvilken fördjupad i betraktelsen af det eviga förgäter din tillvaro i tiden och är viss om sin egen evighet. Hjärtat får lugn efter lidelsernas stormar, viljan befrias från alla förvirrande begär och sinnet befinner sig i ett tillstånd af fullkomligt ren, betraktande hängifvenhet. Denna kärlek är “själens helgdagsro“. Här fläktar spinozismens fridsluft, som hugsvalat så mången stor ande och gifvit upphof till den lefnadsvishet, som innebär resignationen. “Jag vet icke“, säger Kuno Fischer, “något bättre uttryck för kärleken till gud än de ord, i hvilka Goethe låter Faust utbrista, då han från den yttre världens buller och oro åter inträder i sin studerkammares stillhet:
’Begärens storm och lustars villa
ha slumrat in med dagens larm
och mänskokärlek rör sig stilla,
Guds kärlek rör sig i vår barm,’“
Vår själfbevarelsedrift är den första affekten och grund till alla de andra. Däraf följer med nödvändighet begäret att föreviga oss. Men eviga äro vi blott i kunskapen, i kärleken till gud, som är en del af guds oändliga kärlek till sig själf: “ett ackord i alltets harmoni“. Sålunda är den högsta affekten nödvändig följd af det begär, som utgör vår naturs grundväsen. Gud såsom evig och inre orsak till allting bildar innehållet i Spinozas lära. Hans system fulländas i den kunskap, med hvilken vi älska gud, i den kärlek, med hvilken vi känna honom, “Substansen eller gud eller naturen“, är Spinozas första tanke; “den intellektuella kärleken till gud“ eller “kunskapen om det eviga väsendet är den sista“.
