fastlagspredikan de nyss åhört. På kvällen gick han tidigare än vanligt till sängs. Följande dag — det var söndagen den 21 februari — gick han åter ned för att tala med sina vänner innan de gingo i kyrkan. Under tiden hade på hans begäran hans vän Ludvig Meyer anländt från Amsterdam och ägnade den sjuke nödig läkarevård. Bland andra förordningar lät han husfolket slakta en tupp för att laga soppa till middagen åt Spinoza. Spinoza åt med god matlust, men då van der Spijck och hans hustru vid tretiden kommo hem från eftermiddagsgudstjänsten, erforo de, att Spinoza aflidit kort före tre. Ingen var närvarande hos honom i hans dödsstund utom Ludvig Meyer, som redan samma afton återvände till Amsterdam.
Illviljan och hatet ha efter bästa förmåga sökt vanställa äfven Spinozas sista stunder, liksom de gjort med så mången annan andlig stormans, hvilken icke trampat i de ortodoxa trosspåren. Sålunda försäkrades från ett håll, att Spinoza rest till Frankrike, där han af ministern Pomponne för sin otro hotats med fängelse, hvarför han flytt förklädd och efter sin återkomst dött af ångest för bastiljen. Enligt andra uppgifter skall han visserligen icke ha dött af fruktan, men väl i fruktan och ångest och upprepade gånger ha utropat: “Gud förbarme sig öfver mig och vare mig arma syndare nådig!“ Slutligen säges till och med, att han skulle ha bedöfvat sig med mandragorasaft! Ingen af dessa uppgifter öfverensstämmer emellertid med verkliga förhållandet, sådant van der Spijck och hans hustru mer än en gång försäkrade Spinozas samvetsgrannaste och ärligaste lefnadstecknare, prästen Colerus, som dock
