liga karaktär. “Det är“, säger han,“ det dystra draget hos en tänkare, visserligen ett förkastelsens tecken, “men icke den passiva, utan den aktiva förkastelsens; det är filosofen, som förkastar villfarelserna, de tanklösa lidelserna och framför allt människornas lögn!“
XI.
Spinozas litterära verksamhet är icke särdeles
omfattande och gynnades icke heller af en ledighet, som
man skulle kunna tro, att hans oberoende skänkte
honom. Till arbetet för hans lekamliga uppehälle,
hvilket tog honom i anspråk under större delen af dagen,
kom nämligen hans långvariga sjuklighet, som ofta
måste lägga stora hinder i vägen för hans filosofiska
verksamhet. Äfven den ensamhet, i hvilken han lefde,
verkade hämmande, enär den afstängde honom från ett
rikare idéutbyte med andra forskare och inskränkte
hans läsarekrets. Som en fattig och bannlyst jude
började han sin filosofiska bana; förföljelsen lurade på
honom, innan han ens framträdt med någon skrift, och
från de kristnas misstankar kunde han aldrig fria sig.
De vänner, som visade honom deltagande, voro få, och
ingen af dem hade anseende och makt nog att skydda
honom. Den viktigaste tjänst de kunde göra honom
var att efter hans död gifva ut hans verk. Hvarje
försök, som han själf gjorde i detta afseende, stötte
nämligen på hinder och faror, mot hvilka Spinoza icke
hade något skydd. Ville han bevara den till all filosofi
nödiga sinnesron, måste han tiga. De få lärjun-
