Sida:Dumrath Spinoza 1908.djvu/70

Den här sidan har korrekturlästs

64

gar, som i tysthet studerade hvad han i handskrift meddelade dem, förstodo honom knappast och förmådde icke rycka honom ur den andliga isolering, till hvilken han såg sig dömd. Icke utan rörelse läsas de ställen i hans bref, där han utan att klaga uttalar sitt öde: “Resten är tystnad.“

Och tystnaden kring hans verk och person blef lång. Visserligen lästes efter hans död i Holland hans skrifter här och där i arminianernas och kollektanternas kretsar, men ut i världen gingo de icke, och först Lessing kunde i Tyskland åter börja hänvisa till Spinoza, sedan man om honom, enligt Lessings uttryck, “talat som om en död hund“. Men sedan dess har också hans inflytande varit i ständigt stigande. På Goethe gjorde hans skrifter det lifligaste intryck och satte också djupa spår i hans diktning och världsåskådning. Den store predikanten Schleiermacher var det förbehållet att också lösa den förbannelse, som i religionens namn så länge hvilat öfver Spinoza, och göra den till välsignelse. I sina “Tal om religionen“ firar Schleiermacher också Spinozas minne på ett sätt, som icke är den misskände och tyste filosofens upprättelse, utan hans hänförda förhärligande: “Honom genomträngde den höga världsanden, det oändliga var hans början och slut, universum hans enda och eviga kärlek; full af religion var han och full af helig anda, och därför står han också ensam och oupphunnen; mästare i sin konst, men upphöjd öfver det profana skrået, utan lärlingar och utan burskap.“