16
FALKNER
(tungt).
Nej! Men det kom hat i hennes ögon, och hon gick. — Det fnissades god mening runt omkring, och när jag stapplade ut för att avlägsna mig, fnittrades det i hela festvåningen. — (I tankar.) Ja, det är inte mycket att tillägga — jag hade utifrån skaffat mig den kraft till det rätta, jag saknade inom mig själv, och mitt liv löpte in i en annan bana. Skälmarna, som började misstänka min pålitlighet, vågade inte längre anförtro mig några juridiska uppdrag, och det Berglundska hemmet var stängt för mig. — Jag flyttade till en utkant av staden, ägnade mig åt blomsterodling, som jag alltid älskat, och hjälpte mot billig taxa okunniga människor med köpekontrakt, lagfarter och sådant. — Det är ingen ära att vinna, inga stora summor att förtjäna, men jag njuter av det friska arbetet i min trädgård, av lugnet och den absoluta friheten i min tillvaro, av medvetandet om att jag med min hederliga praktik är till nytta för andra.
HELLING
(fientligt).
Allt det där angår mig inte. Men varför har du berättat mig det där om Berglunds?
FALKNER.
För att varna dig!
HELLING.
Varna?
