21
HELLING.
Nej! — Jag kan inte! — Du behöver inte veta det — all den hjälp hon är i behov av, den får hon av mig.
FALKNER.
Kan jag lita på det? Fullt och fast?
HELLING.
Jag svär det! Jag är ingen hård och hjärtlös människa, Arvid. Och du förstår väl, att jag på allt sätt vill söka gottgöra vad jag brutit.
FALKNER.
Erik, betänk dig! Anna är inte en flicka, som man roar sig med och sedan slänger åt sidan — — Gör henne till din hustru!
HELLING.
Jag kan inte! Jag vill inte! Jag kan inte vara fattig — jag vill inte leva i små och knappa förhållanden. Jag minns mitt barndomshem — det var alltid ont om pengar och fullt av ledsamheter — gnat och gnäll — det sprang folk i trapporna med räkningar — buden voro oförskämda, när de inte fingo betalning — vi ljög och gav löften, som vi visste inte kunde hållas — Nej, mitt hem skall inte bli samma helvete —
FALKNER
(starkt).
Erik, liksom det en gång hände mig, har du nu kommit till det livsavgörande ögonblicket. Ännu behärskar du händelserna, men om du
