24
det kan vålla mig de oerhördaste svårigheter. — Vad i herrans namn skulle du här och göra?
ANNA.
Jag längtade! —
(Helling gör en otålig åtbörd.)
Jag kände mig så ensam och övergiven bland de främmande människorna. —
Erik, jag är så förfärligt rädd för det som kommer — för den svåra stunden — för plågorna — (med en rysning) för döden — för det är väl döden det ogenomträngliga svarta jag ser framför mig —
HELLING
(för henne ifrån sig).
Snälla vän, ställ för all del inte till någon sentimental scen! Det hjälper ju inte upp saken ett dugg. Vi ha burit oss fånigt åt, men det är ju för sent att ändra nu. — Och det där du fantiserar om döden, det är bara tomma inbillningar, vanliga hos kvinnor i din belägenhet, har jag hört sägas. Det går ju bra för alla andra, och varför skulle det inte göra det för dig också?
ANNA
(med smärtfylld röst, men utan tårar).
Mitt hjärta är inte starkt, och jag hörde hur doktorn sade till frun där jag bor, att — att det är — dåliga utsikter för mig.
