25
HELLING
(spänt som om meddelandet innebure en fördel för
honom).
Sade han, att det var fara — fara för — för livet? —
(Behärskar sig som blygdes han för en ovärdig känsla.)
Ånej — ånej, så kan det inte vara, så får det inte vara!
(Tar hennes hand och drar henne närmare sig.)
Var inte orolig, käraste, du skall få se att allt går lyckligt och väl.
ANNA
(häftigt).
Jo, han menade döden, Erik! Och det är därför jag har kommit till dig. — Jag måste träffa dig, innan det är för sent — jag måste tala med dig för att få veta, vad du ämnar göra — om jag — om det går illa för mig — Vad skall du göra med barnet — vårt barn? Säg — säg skall du ta vård om det, Erik?
HELLING
(övertygande och vänligt).
Du kan så fullkomligt lita på mig, Anna. Du vet att jag på det hela taget är en snäll och hygglig människa, och skulle något tråkigt hända dig, så ger jag dig en helig försäkran, att barnet skall få det gott. Jag skall inackordera det på landet hos något hyggligt folk.
