26
ANNA
(ryggar tillbaka — hisnande).
Inackordera? — Lämna bort det till främmande kärlekslösa människor att fara illa? — Du ämnar inte taga det själv? — Det är ju ditt barn! — Inte kan du väl överge ett litet värnlöst barn, som är ditt och mitt —
HELLING.
Börjar du nu igen! Om du ändå ville bjuda till att vara en smula sansad och förnuftig. Tycker du, att jag i det här rummet kan ha en vagga och en barnunge, som jag skall mata med diflaska och sjunga vaggvisor för och tvätta småbarnskläder åt?
(Anna sjunker ned på schäslongen med huvudet mot bordskanten. Helling obehagligt berörd går några slag av och an i rummet. Vänligare.)
Det är du själv, Anna, som tvingar mig att vara så här otrevlig. — Du får försöka ta lite hänsyn till mig och min ställning. Du vet att jag är fattig och har skulder, och att ett giftermål är otänkbart, men du vet också, att jag håller av dig och vill dig uppriktigt väl.
(Sätter sig bredvid henne och smeker henne med handen över skuldran.)
Det finns inga offer så stora, att jag inte skulle kunna göra dem för dig och för barnet. — Se så, käraste, försök att vara lite lugn och glad. Du skall få se, att det reder upp sig.
