50
SIVARD
(hånande).
Nej, du har inte det! Men nu har jag väckt tanken hos dig — den kommer att följa dig — bita sig fast och bli dig till en ständig plåga och pina — —
VALLNER.
Du ser för seriöst på saken. Naturligtvis är det bäst, om det inte blir barn, men skulle olyckan hända, så är det som det är — man kan inte göra något åt det. Jag har aldrig träffat på någon, som plågats av samvetskval av den art, som du av något besynnerligt skäl tycks vilja påtvinga mig.
SIVARD.
Därför att man döljer sina rötsår! Men tro mig, det finns samvetskval! Har det aldrig fallit dig in att t. ex. bakom alla dessa donationer till barnhem döljer sig en skälvande önskan att på omvägar söka gottgöra förbrytelsen mot de olyckliga barn, man i lättsinne påtvingat livet och givit lastbarhet till arv?
VALLNER.
Jag har inte tänkt på det där. Det ligger kanske något i det.
SIVARD.
Du umgås ju mycket i de bättre familjekretsarna, Bengt. När du är på sådana där lysande tillställningar och ser fäderna med sådan stolthet föra an sina ätteläggar — säg, smyger sig
