58
är predestinerad för tukthuset — han är ond och farlig och hans väg går till förbrytelsen.
VALLNER
(i en skygg viskning).
Förstår du inte, att med detsamma är han oskadliggjord?
SIVARD.
För en tid — kanske också i lyckligaste fall för alltid.
VALLNER.
Sven, det är lösningen!
SIVARD.
Nej, du misstar dig! Modet till den stora förbrytelsen, den som sonas med långvarigt fängelsestraff har icke ynglingen, endast mannen! Det är ännu år att vänta och under tiden — förstår du vad jag menar?
VALLNER
(med en rysning).
Nej, det gör jag inte. Och jag önskar nästan att du inte fortsätter. — Jag vill, uppriktigt sagt, helst stå utanför — jag kan ju ändå inte vara dig till någon hjälp.
SIVARD.
Nej, Bengt, det är för sent att vända nu. Du ville inte taga varning! Och nu skall du dela ansvaret med mig! Hör då! Ännu har jag endast min son att rälkna med, men om ett år, om två, om tre skall denna varelse ha alstrat nya liv — den ändlösa kedjan är börjad. Ännu
