63
VALLNER.
Min vilja?! Jag vill ingenting.
SIVARD.
Du undanhåller mig vapnet, utan vilket jag ingenting kan göra.
VALLNER.
Nej!
(Räcker honom, alltjämt med bortvänt ansikte, revolvern.)
SIVARD.
Du sätter vapnet i min hand.
(Gömmer pjäsen i fickan.)
Du uppmanar mig — —
VALLNER.
Nej! Vapnet är ditt.
SIVARD.
Öppnar du också dörren för mig?
VALLNER<br(går fram till skrivbordet och tar upp en tidning).
Du får ordna allt så som du själv tycker. Eller slumpen får avgöra det — eller den allsmäktige, om han finns! För den möjligheten återstår dock alltid att genom ett yttre ingripande — en tillfällighet dina planer kunna korsas — gärningen förhindras och du gå skuldlös ur denna förfärliga prövning! Jag lägger allt i ödets — i de goda makternas hand.
SIVARD.
Du glömmer, att jag inte kan komma förbi vaktarna utan tecknet från dig.
