70
(Slår igen fönstret och fäller gardinen.)
GERDA
(som åter vänt sig mot spegeln och ordnar sina
toalettsaker).
Käre vän, man måste vara höjd över tingen! Jag medger gärna, att rummet är otrevligt, men den lilla motgången kunna vi väl skratta åt tillsammmans?
(Vänd mot honom.)
För det är väl ändå huvudsaken, att vi äro hos varandra — ensamma du och jag?
SKANTZ
(utan att höra på henne).
Och bröllopet sen! Löst folk ur din och min fördomsfria vänkrets — —
GERDA.
Snällt folk!
SKANTZ.
Hörde du tvetydigheterna och skratten? Såg du minerna?
GERDA.
Jag säger ändå snällt folk. Lite fria och vårdslösa i tonen kanske, men vi ha ju inte själva varit så nogräknade — förr. De kunde knappast tänka, att deras lite frivola munterhet skulle misshaga.
SKANTZ.
Och så blev den vidtalade prästen sjuk, eller — — —
GERDA.
Eller — vad?
