73
genom mitt yrke kommit i beröring med så mycket folk —
SKANTZ
(med tonvikt).
Ja, du har det.
GERDA
(reser sig och vänder sig mot honom).
Din ton är något underlig — vad menar du?
SKANTZ.
Det jag säger! Men förklara du för mig, vad de menade med sin viskning — äntligen fångad? — Var det du som var fångad eller kanske jag, den äkta mannen, den lättrogne token?
GERDA
(fram till honom varmt, inträngande).
Philip! Tänk dig för! Var försiktig.
SKANTZ.
Du menar, att jag skall — tiga?
GERDA.
Det är farligt ibland att tala.
SKANTZ.
Men nödvändigt för att vinna klarhet.
GERDA.
Det är underligt — du skulle inte våga lyfta handen mot mig till slag, men du tvekar inte ett ögonblick att kindpusta mig med ord, att ge mig dråpslag. — Vet du verkligen vad du gör? Är du inte rädd?
SKANTZ.
Rädd? För vem eller vad?
