Den här sidan har korrekturlästs

75

sig för att bringa mig ur jämvkt. Jag känner en ångest och oro, som tar besinningen ifrån mig — det kommer misstankar smygande, jag vet inte varifrån — jag vill försvara mig och hugger blint, men tro mig de svåraste såren tillfogar jag mitt eget hjärta. — Vänd dig inte ifrån mig, Gerda! Jag är så gränslöst trött, så djupt nere —

(Sjunker ned i soffan.)

Det kan ju inte vara något annat. Så som jag längtat efter den lyckliga dag, då jag skulle få ge dig hustrunamn. — Älskade, du vet, hur jag längtat.

GERDA.

Jag har åtminstone trott mig veta det.

SKANTZ.

Det är ingen förändring! Det är här hos dig jag, vill vara — allt som har värde för mig i livet är här i detta rum, utanför är tomheten — den förfärliga ensamheten. Vart skulle jag gå — vilken människa skulle jag söka — det är så mycket, som faller i spillror och blir värdelöst, när de många åren gjort blicken klarsynt och hjärtat granntyckt — det finns ingen och ingenting där ute i livet, som jag kan fästa min längtan vid. — Gerda, hav fördrag med mig, glöm det vanvettiga jag sagt. Kom — kom —

(räcker ut handen och drager henne ner i soffan)

— och låt mig vila ett ögonblick hos dig. Jag är så trött, och det är så underligt — det är