76
som om jag vore rädd för något — en förkänsla av något ont — den där oförklarliga ångesten, som ibland tar mig fången —
GERDA
(smeker honom med handen över huvudet. Efter en
stund).
Det är dina nerver som äro slitna — det kan repareras.
SKANTZ.
Tvivlar du inte?
GERDA.
Nej.
SKANTZ.
Men tvivlet vore kanske på sin plats. Man har hunnit en farlig punkt, när man släppt allt i livet och bygger hela sin framtid på en annan människa, på en enda.
GERDA.
Du har lämnat det andra, därför att det var värdelöst, och du bygger inte på mig — jag är endast medlet för dig att finna det nya livsinnehåll du behöver.
SKANTZ.
Du tror så —
GERDA.
Det är så! Man slösar med sin kraft — förslösar den. Man lever lustigt och glatt, tills man inte längre kan — tröttheten kommer, ledan, och tillvaron kännes så meningslös, att man inte rår med den — för att rädda livet måste man ha något annat och nytt.
