87
trälade för att göra mig förtjänt av en påökning på min månadslön, femtio kronor! — Mor var sjuk och olycklig och rädd för fattighuset — så förfärligt rädd — ångesten stirrade ut ur hennes förgråtna ögon — jag gick till chefen och bad ödmjukt om en femma mer i månaden, talade om mor och vår fattigdom — jag fick inte svar då, bara en hård blick och när månaden var slut — mitt avsked! Jag behövdes inte — jag kunde gå — det fanns hundrade att få i mitt ställe — jag tiggde om förskoning — nej, man tålde inga missnöjda element, inga uppviglare — ut!
SKANTZ.
Det fanns annat arbete att söka!
GERDA.
Jag sökte, men fann inget. Hyran skulle ut — bröd skulle köpas — mor fick en så ångestfullt spejande blick i ögonen — jag gick tillbaka till chefen. Nå — jag fick tillbaka platsen, men på ett villkor — jag antog det. Det fanns inte val! Jag fick överflöd på pengar, fast jag arbetade dåligt och håglöst — och mor, lilla mor, som ingenting anade, fick leva sitt sista år utan bekymmer — —
SKANTZ.
Om det varit en annan kvinna än du, skulle jag ha beklagat och ursäktat henne, men dig, Gerda — nej, det är mer än jag kan bära. Kanske känner jag den där mannen — en vän
